Ungdomens bröd - repris

Ungdomens bröd av Heinrich Böll, utgiven av Brombergs, 2009.

Den unge Walter växer upp i ett samhälle som ligger i ruiner efter andra världskriget. Det är en tid fylld av skam över krigshändelserna, men också en tid av kraftig tillväxt och ett gyllene tillfälle för den som kan ta för sig av det välstånd som växer fram. Walter har haft många olika yrken, trots sin unga ålder, men egentligen inte intresserat sig för något. Nu arbetar han som tvättmaskinsreparatör och han är förlovad med chefens dotter. Så en dag träffar han en ung kvinna och blir häftigt förälskad.

I kortromanen (knappt 120 sidor) skildrar författaren vardagen i efterkrigstidens Tyskland på ett lågmält sätt. Trots det lilla formatet, rymmer berättelsen både en intressant handling som lockar läsaren och en fyllig samtidsbeskrivning.

Författaren använder sig av ett rikt symbolspråk. Brödet finns med både konkret och symboliskt genom hela boken och det ges en närmast magisk egenskap. Under efterkrigstidens fattigdom längtade efter och begärde Walter bröd, bröd, bröd. I bokens nutid har Walter ett rejält sparkapital och stora möjligheter till konsumtion. Men han tycks inte bli mätt av bröd allena. Och detta står klart för honom då han drabbas av kärleken. Denna kärlek gestaltas som en mirakulös kraft och räddningen för de tomma, hungrande människorna.

Huvudpersonen, berättarjaget, skildras med ett ömsint tonfall, samtidigt som denne även uppvisar ganska hänsynslösa drag. Walter drar sig t ex inte för att stjäla när han finner det nödvändigt och hans beteende gentemot fästmön, som han bryter med, är minst sagt oempatiskt. Ändå bli man som läsare fäst vid Walter och man hoppas att hans kärlek till Hedwig ska bli besvarad.

Det här var mitt första, men definitivt inte mitt sista, möte med författaren. Jag tyckte mycket om berättarstilen och det enkla, men innebördsrika språket. Heinrich Böll är en Nobelprisförfattare som verkligen är värd att uppmärksammas och läsas. Jag skulle dock rekommendera att man läser det informativa förordet av Sunnöve Clason efter man läst romanen.