En spik, en ros

En spik, en ros av Madeleine Bourdouxhe, utgiven av Elisabeth Grate, 2010.

I En spik, en ros tecknar Madeleine Bourdouxhe fängslande porträtt av kvinnor. Novellsamlingen innehåller åtta noveller av varierande längd, där vi får möta kvinnor i deras vardag och i deras livsavgörande ögonblick. Novellsamlingen avslutas med den självbiografiska novellen Under Pont Mirabeau som skildrar författarens flykt från Bryssel till Frankrike under andra världskrigets tyska ockupation.

Novellerna i En spik, en ros innehåller en blandning av vardaglighet och omvälvande händelser. Här finns kvinnorna när de stökar i köket, när de älskar passionerat och när de begår mord. Annas kropp löses upp, hon befrias från den när hon dansar. Makens slag återför henne dock till kroppen och vardagen igen. Louise letar efter Bob på olika caféer, efter ett kärleksmöte i en portuppgång är hon återigen ensam. Irène blir slagen med en hammare i huvudet av en okänd man, medan Léa sticker kniven i ryggen på mannen som organiserar strejkbrytarna.

I flera av novellerna är kärleken drivkraften, en kärlek som mer handlar om upplösning och sammanblandning än om vardaglig samvaro. I titelnovellen skildras kärleken mellan Irène och Dany så här:

"Tala om det, förklara för mig, säg något, sa jag, säg något. Han sa ingenting. Vi var inte vana att förklara saker och ting för varandra. Det var som överenskommet att vi förstod dem ändå, nästan utan ord. Så då tänkte jag att det enda jag kunde göra var att gå min väg." (sid 26)

"Han sa inte: jag älskar dig. Han sa: Irène. Och jag sa: Dany. Ibland var vi mitt i kärlekens hjärta, som ett bi i en sluten blomma. Ibland, för det var inte enda skälet till att vi sågs; två händer kan mötas i glädje, och i plåga, och i upprördhet, och i andakt, och i revolt. Men vår kärlek var en helhet. Den rörde vid vårt hopp och vår förtvivlan. För vår kärlek var vild och ren." (sid 27)

I den avslutande, självbiografiska novellen Under Pont Mirabeau berättar författaren om hur hon som nyförlöst, med en liten baby, flyr genom Frankrike. Trots alla strapatser fokuserar författaren på människornas godhet, generositet och hjälpsamhet. Och hon beskriver på ett fantastiskt sätt det mirakel som sker när en liten, nyfödd baby blir en människa:

"... vacker är hon inte, ännu varm av vatten och blod från sin mor, en obestämd, skissartad liten varelse. Något fattas, som ännu inte har uppfyllt henne, befriat henne, rört vid henne med sitt trollspö. I morgon kommer hon att bli vacker, när gryningsljuset har glidit över hennes ansikte, när alla dofter når hennes näsborrar, när hennes kropp får bada i luften som man andas, när en bråkdel av världens tid har torkat hennes hår och slätat ut rynkorna på hennes händer. Då kommer hon att inta sin plats, hon kommer att bli ordentligt inordnad bland bland all världens vackra företeelser, vara en företeelse själv. (sid 121)

Stämningen i berättelserna är laddad, texten är förtätad av betydelser. Novellerna innehåller upplysta ögonblicksbilder, där varken historia eller framtid spelar någon roll. På något, närmast magiskt, sätt uttrycker författaren allt som är värt att veta om livet, i några korta rader. Hela universum finns här sammanpressad i ett kort ögonblick i en kvinnas liv. Som läsare blir man andlöst betagen av de här unika kvinnoporträtten och den poetiska texten.