Den röda soffan - repris

Den röda soffan av Michèle Lesbre, utgiven av Sekwa, 2009.

I den röda soffan i sin Parislägenhet sitter den gamla damen Clémence, en före detta modist, och väntar. Hon väntar på att få återse sin ungdoms kärlek, Paul, som dödades under den nazityska ockupationen och hon väntar på att grannen och väninnan Anne ska komma och läsa om historiska hjältinnor. Anne läser om kvinnorättskämpen Olympe de Gouges, stråtrövaren Marion du Faouët, och framför allt om Milena Jesenská, som simmade över en flod för att komma till sin älskade. Clémence har på senare tid börjat bli dement och ibland minns hon inte längre vad hon väntar på. Anne väntar också, hon väntar på brev från sin ungdomskärlek, Gyl, som flyttat till Bajkalsjön för att skapa ett liv fyllt av höga ideal och solidaritet. När Gyls brev slutar att komma, besluta sig Anne för att resa med transsibiriska järnvägen för att träffa honom. Under resan tänker Anne mycket på Clémence och på sitt liv. Hon möter nya människor och hon möter också på nytt sig själv.

Den röda soffan är en bok om vänskap och kärlek. Den nära vänskapen mellan två kvinnor ur olika generationer, som möts lite slumpartat, skildras med stor ömsinthet. Den romantiska kärleken, den himlastormande kärleken som kan få en kvinna att riskera sitt liv för att komma till sin älskade, kräver sitt utrymme i romanen. Men även den realistiska kärleken, sorgen över förlorade kärlekar och svårigheten att kombinera kärlek och frihet får sin plats. Hoppet om en bättre värld genomsyrar Den röda soffan, vi får i Annes berättelser möta passionerade, rebelliska kvinnor, kvinnor som kämpade för rättvisa och gav sina liv i denna kamp.

Romanens fokus är resan; den yttre och den inre. Under den långa monotona resan genom ett kalt, enahanda landskap vaggas Anne till ro, hon påbörjar en inre resa som leder till accepterandet av det egna livet. Under läsningen glider personerna i boken undan och mitt eget liv träder i förgrunden. Den röda soffan får mig att fundera över mina egna livsval, den påminner mig att livet är en resa präglad av det förflutna och framtiden, av saknad och nyfikenhet.

Stämningen i Den röda soffan är vemodig, som läsare fylls man av längtan efter en bättre värld. Tempot i romanen är långsamt, språket är vackert och berättelsen berör på djupet. Och slutet är oundvikligen sorgligt, men även livsbejakande.

Den röda soffan är en roman som kommer att följa mig genom livet. Jag kommer att läsa den då och då för att påminna mig om hur livet ska levas. I mitt tycke är Den röda soffan ett litet, lågmält mästerverk.