Atlantens mage

Atlantens mage av Fatou Diome, utgiven av Sekwa, 2010.

Berättaren Salie kommer ursprungligen från en liten ö utanför Senegals kust, hon bor nu i Paris sedan några år. Kvar hemma i byn finns hennes fotbollstokige lillebror Madicke, mormodern och en älskad lärare. Alla ynglingarna på ön drömmer om att bli fotbollsproffs i Frankrike, man följer de stora turneringarna på byns enda TV och drömmer framgångssagor. Mandicke är en av pojkarna som drömmer om ett liv i Frankrike och han försöker övertyga Salie om att ge honom pengar till en flygbiljett. Salie försöker få ungdomarna att förstå att livet i Frankrike inte är så lätt, framför allt inte för olagliga immigranter. Byborna har dock svårt att tro på Salies berättelser om svårigheter i Frankrike, de upplever henne i stället som förändrad och egoistisk.

Diome skildrar människans existentiella kris och identitetsförvirring i exilen på ett mycket realistiskt sätt. I hemlandet tror man ofta att den utflyttade lever i sus och dus och man förväntar sig att få ta del av det överflöd man föreställer sig. Den utflyttade upplevs som snål om han inte delar med sig. Att den utflyttade kanske lever under knappa omständigheter kan man inte föreställa sig i hemlandet. "Alla" vet att man skär guld med täljkniv i Europa. Förpliktelsen att ta hand om de anhöriga är starkare i många traditionella kulturer och det upplevs ofta som tungt att man inte kan försörja de som är kvar i hemlandet. Kraven både från andra och individen själv är ofta orimliga. När man kommer hem märker man ofta att man förändrats i exilen, man vet inte längre var man hör hemma. För många är detta oerhört smärtsamt. Man hör inte längre hemma någonstans. Likt många andra som lämnat sitt land upplever huvudpersonen Salie att hon vunnit sin frihet i det nya landet, men till ett mycket högt pris. Priset man ofta får betala är ensamhet och utanförskap. Alla de här svårigheterna beskriver Diome på ett nyanserat, inkännande sätt.

"Det är alltid i sådana här stunder som mitt minne väljer att spela upp filmer som har spelats in någon annanstans, under en annan himmel, berättelser som ligger dolda djupt inom mig som forntida mosaikplattor i stadens underjordiska tunnlar. Likt en arkeologisk hacka gräver min penna fram de döda, avtäcker kvarlevorna i mitt hjärta och tecknar konturerna av den jord som sett mig födas och ge mig av. Av omständigheter som jag tidigare knappt var medveten om skapar jag nu min föda i exilen och väver de trådar som ska laga alla band som kapats av resan. Hemlängtan är ett öppet sår i mig, och jag kan inte låta bli att sticka in pennan i det. Frånvaron skuldbelägger mig, sorgen åderlåter mig, ensamheten slickar min kinder med sin långa iskalla tunga men den ger mig sina ord." (sid 206-207)

Språket är poetiskt utan att vara överlastat, det är enkelt utan att vara onyanserat. Vissa omkväden förekommer, vilket skapar en fin rytm:

"Du måste använda varje sekund av livet till att erövra din värdighet"

En fotbollsälskade recensent måste också skriva några rader om de fotbollsepisoder som återges i romanen. Det är med sorg och smärta jag tar del av de här detaljerade skildringarna, som handlar om nattsvarta stunder för den som håller på Holland eller Sverige. Lätt är det däremot att dela Madickes kärlek till Paolo Maldini, en av de få trogna, äkta AC Milanspelarna, en gudabenådad försvarsspelare i världsklass. I mitt tycke ger skildringen av fotbollen ett extra lyft för romanen som helhet.

Sammantaget är handlingen i Atlantens mage engagerande, texten är lättläst, personerna är lyhört utmejslade och de samhällsproblem författaren gestaltar är angelägna och nyanserat skildrade.