Det förekommer en hel del diskussioner i gammelmedia om bokbloggarnas roll inom den kulturella sfären. Ofta uttrycker man sig ganska förklenande om oss, vi ägnar oss åt att gruppkramas och vi tittar storögt på våra författaridoler. Den här diskussionen poppar också upp med jämna mellanrum på olika bokbloggar; älskar vi för mycket, sågar vi för lite? Ibland sägs även från kritikerhåll att det är bra att vi finns, för då får kritikerna mer utrymme att ägna sig åt finkulturen. Oj så mycket jag tycker om allt detta, vi får se hur mycket jag orkar bena ut i detta inlägg.
Jag och de allra flesta (kanske alla?) bokbloggarna läser på fritiden och får inte betalt. Möjligen kan vi ses om "köpta" när vi skriver om böcker vi fått av förlagen. Och visst är det så att de allra flesta inläggen hyllar böcker, vi bloggar ju för att vi gillar böcker. Själv läser jag inte ens ut böcker som jag inte tycker är bra, därför finns här i princip inga negativa recensioner på den här bloggen. Men visst finns det negativa recensioner, även på bokbloggar. Den stora skillnaden mellan oss och kritikerna tror jag dock mer har att göra med vilket språk man använder. En kritiker använder sig av ett professionellt språkbruk, därför innehåller deras recensioner sällan översvallande glädjeyttringar över att ha fått möjlighet att läsa en av århundradets bästa böcker. Deras beskrivningar och analyser är helt klart mer blodfattiga än bloggarens.
Huruvida man kan säga att vi recenserar vet jag inte, kanske finns det regler för hur recensioner ska se ut, som vi inte uppfyller. Jag brukar i alla fall kalla de lite längre texter jag skriver om enskilda böcker för recensioner, rätt eller ej. Däremot kan jag naturligtvis inte recensera en roman på samma sätt som en utbildad, erfaren kritiker kan. Jag kan förstå kritikers irritation över alla diskussioner om att de inte längre behövs och över att de jämställs med bokbloggare. Jag har studerat psykologi i 5 år, är legitimerad psykolog och har arbetat som psykolog i 17 år. Jag blir irriterad när människor säger att de "fick lov att vara lite psykolog" när de lyssnat och möjligen tröstat/kommit med goda råd, när en vän varit ledsen/upprörd. Att vara psykolog är något helt annat, något som faktiskt baserar sig på vetenskap och metodik. På samma sätt är det naturligtvis inte samma sak att blogga om böcker för nöjes skull och att skriva som utbildad litteraturkritiker. Däremot behövs både lekmän och professionella, både inom mitt område och inom kulturvärlden.
Men, att bokbloggare enbart skriver om populärlitteratur kan jag verkligen inte hålla med om. Det finns ganska många bokbloggare som skriver om kvalitetslitteratur av olika slag. För att citera Bokmania vill jag slå fast att bokbloggare skriver "om böcker utan bäst-före-datum". Vi bloggar om det som är nytt, om gamla klassiker och allt däremellan.
Vad gäller just det där med att gruppkramas blir jag lite perplex. När man tittar på de större tidningarnas urval av böcker att recensera och även recensionernas innehåll slås man av hur samstämmiga de är. Jag tycker nog att gammelmedia ägnar sig minst lika mycket åt att gruppkramas som vi bokbloggare gör.
Tyvärr för ont om tid för att kommentera något längre, men tack för bra och välformulerade vinklar av en viktig diskussion.
SvaraRaderaDen här diskussionen kritiker vs bokbloggare gör mig rätt konfunderad (och då menar jag inte att du skriver om det här, Lyran utan den disk du refererar till...). Att bokblogga har för mig blivit ett sätt att, i den utsträckning jag själv väljer, ingå i ett större sammanhang. Intresset för läsning och litteratur har gått från en syssla i ensamhet till något som delas med väldigt många andra som på något sätt rör sig i bokbloggsfären. Att det finns en hejdlös kärlek till litteratur, till läsning kan inte skada någon. Jag läser litteraturkritik i både riks- och lokaltidningar både privat och för mitt yrke (bibliotekarie) men bloggarna tillför ngt annat: Detta att vara läsare, att direkt kunna kommunicera läsupplevelser. Där litteraturkritiken bjuder på en envägskommunikation skapar bloggarna samtal och diskussioner mellan människor som efter ett tag inte är helt främmande för varandra. Nivån är mer jämlik. För mig finns ingen motsats däremot olika funktioner och uttryckssätt - präglade helt av den som skriver oavsett om det är en kritiker eller bloggare. Att säga till en bokbloggare att han eller hon skriver/tycker på "fel" sätt är som att tala om för någon att denne utövar sin hobby fel. Och hur kul är det?
SvaraRaderaFörsiggår samma diskussion inom andra delar av bloggvärlden? Hoppar modetidningarna på modebloggarna t ex?
Åh, ni har som vanligt så bra åsikter, både du Lyran och du Hermia. Jag tänkte på det sista du skrev Hermia om huruvida samma diskussion förekommer i andra bloggsammanhang. Jag känner lite ytligt en kvinna som bloggat i många, många år om smink och nu nyligen fått jobb som journalist i medbranchen och sålunda har syn från "båda hållen". Visserligen i England där hon bor. Flera stora papperstidingar har mer eller mindre gått samman och meddelat de stora modefirmorna att om de inte får exklusivitet vid modevisningar och pressreleaser så skriver de inte. Punkt slut. Så nog förekommer diskussionen där också.. märkligt... Det är ju som ni säger två helt olika saker? Ok att förlagen inte har råd att skicka recex till alla, men det kan väl inte vara det det bottnar i? De har ju inte råd att skicka till alla tidnignar heller? Och de flesta av oss skriver ju om MASSOR med böcker som vi får på olika sätt. Dessutom känns det som att ju fler engagerade läsare det finns, desto fler borde det också bli, man engagerar varandra och andra och det borde väl gynna alla att vi blir fler som läser?
SvaraRaderaVilket intressant inlägg. På Babel för några veckor sedan poängterade några kritiker vikten av att vi bokbloggare finns för att sprida mer mer nyanserad bild av litteraturen och dels för att en del böcker överhuvudtaget inte recenseras i pressen.
SvaraRaderaDet var just Babel för några veckor sedan jag idag sett på SVT Play. Det var i programmet ord som gruppkram o s v användes.
SvaraRaderaMissade Babel o gruppkramspratet, får försöka se i efterhand, kanske. Kramas kan ju vara rätt trevligt också.
SvaraRaderaJag tycker att du har skrivet ett mycket bra och tänkvärt inlägg. Jag håller inte heller med om att alla bokbloggare skriver om main-stream-böcker. Jag tycker tvärt om att spannet över olika typer av böcker är ganska stort.
SvaraRaderaJag förstår inte riktigt varför kritikerna känner sig hotade? Det är ganska stor skillnad mellan proffesionella kritiker och oss amatörtyckare.
Mycket bra inlaqgg, jag haller fullstandigt med. Forutsattningarna for bokbloggare och kritiker ar milsvida, darfor ar ocksa det vi skriver om helt olika!
SvaraRaderaOch jag haller med Pia, varfor skall kritikerna kanna sig hotade?
Tack Lyran, den här diskussione behöver föras kontinuerligt, och här ger du ett bra bidrag!!
SvaraRaderaJag kan också diskutera den här frågan mycket, och började skriva ett långt svar, men bestämde mig till slut för att publicera det på min blogg i stället.
Häääääär:
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2010/10/vi-mot-dom-vi-eller-dom-vi-och-dom.html
Fast det gruppkramsmässiga består ju inte i att alla, var för sig, tycker samma sak om samma böcker, utan i detta eviga (och rätt tröttsamma) hit-och-dit-bekräftande i kommentarsfälten. När ganska torftiga och ogenomtänkta inlägg följs av en halvmeter "Å, precis sådär tycker jag också" "Å Gud va bra sagt!" "Å den där vill jag också ha" (med åtföljande tillbakabekräftelse från den kommenterade) är det svårt att känna annat än att man har kommit in på en återträff med en gammal skolklass som man inte har gått i. Eller att samtalet handlar mer om deltagarna själva än om ... ja, litteratur kanske. Mer om de egna reaktionerna på texten än om texten. Det är för all del en smaksak vad man är intresserad av. Men är man intresserad av texten, vilket jag tänker mig att de flesta professionella kritiker är, så har man inte så mycket på bloggarna att hämta. (Och de som inte känner att de behöver ta åt sig behöver inte ta åt sig...)
SvaraRaderaPoängen med bokbloggarna, som jag ser det, är att man ibland kan lyckas diskutera litteratur (och inte minst sådan som inte är helt nyutkommen). Däremot är det rätt sällan som jag hittar något inlägg jag faktiskt uppskattar att läsa eller lär mig något nytt av (med några få skribenter som undantag, t.ex. Butter och Ingrid). Men jag tycker ändå att jag bör ha lite koll, som litteraturintresserad människa. Och just därför blir jag lite förundrad över hur avståndstagande stora delar av bloggvärlden är till den professionella litteraturkritiken. Det är ytterst sällan som recensioner eller debatter från kultursidorna - om de inte är av det mer spektakulära slaget - överhuvudtaget diskuteras eller kommenteras i bokbloggarna. Det kunde annars finnas intressanta utgångspunkter för en möjlig diskussion, om man började i den änden.
@Lyran "Deras beskrivningar och analyser är helt klart mer blodfattiga än bloggarens."
SvaraRadera-- Å Gud va bra sagt!
@Hermia "Detta att vara läsare, att direkt kunna kommunicera läsupplevelser. Där litteraturkritiken bjuder på en envägskommunikation skapar bloggarna samtal och diskussioner mellan människor som efter ett tag inte är helt främmande för varandra."
-- Å, precis sådär tycker jag också
@Johannes Jag är djupt tacksam över att att alla inte tycker att texten i sig är intressantare än upplevelsen, och att debatter helst ska initeras uppifrån. Ibland (sällan) kan jag tycka om den rent intellektuella läsningen, utan vare sig blod, svett, tårar eller andra kroppsvätskor, men i längden... herremingud så trist!
Jag försöker inte vara elak nu, jag blir bara så nyfiken och måste fråga: tycker du att det är roligt att läsa?
Snöflingan: Vänta ett tag nu... Vem har sagt att man måste begränsa sig till en snävt intellektuell läsning för att man fokuserar på texten? Blodet, svetten och allehanda kroppsutsöndringar finns ju där! Vad jag menar är att ganska många läsare (däribland undertecknad) är intresserade av tårarna och blodet (och tankarna) som födde texten, men inte av tårarna hos Bloggbertil och Bloggmajken som läser den och snyftar (och kramar varandra).
SvaraRaderaJag menar inte heller att debatter ska initieras "uppifrån" (vad det nu betyder...). Bara att det inte blir mycket till meningsfull diskussion om man utgår från något som mest är en rad med utropstecken, oavsett om det är Jonas Thente eller Blondinbella som står för dem.
Om jag bara tyckte att det var "roligt" att läsa skulle jag antagligen inte göra det en tiondel så ofta. Jag läser för att överleva, för att stå ut med tillvaron, för att träffa döda eller på annat sätt svåråtkomliga författare, för att förstå saker(både intellektuellt och känslomässigt), för att jonglera med idéer, för att kunna flyga och få femton ben och stå på snabeln. I jämförelse med detta och mycket annat känns "roligt" som en ganska futtig sak. Ibland, kanske till och med ganska ofta, är det roligt, men det gör inte mycket från eller till själva upplevelsen.
Jag håller med dig om att det oftast blir positivt eftersom jag läser de böcker jag vill läsa och oftast tycker att de är bra. Jag vet inte riktigt vad du menar med utbildad litteraturkritiker men jag anser mig vara utbildad med mina två år journalistutbildning och 40 poäng i litteraturvetenskap (inom bibliotekarieutbildningen). Dock finns det ju många utbildningsvägar. Jag skriver om böcker både privat och på skolbibliotekets länk på gymnasiet där jag jobbar.
SvaraRaderaProblemet med den här återkommande diskussionen är att den sällan utgår från hur vare sej bloggosfären eller dagskritiken ser ut.
SvaraRaderaSydsvenskans kulurredaktör (som hade varit enklare att ta på allvar om hon varit kulturredaktör för en riktig tidning) i det Babel-programmet gav en nedlåtande beskrivning av bloggar som om de alla skrev storögt om populärlitteratur.
Såna bloggar finns naturligtvis och jag ser inget fel i det även om jag inte läser dem (sen skriver jag i och för sej själv en del om populärlitteratur, men kanske lite mer normalögt).
Men bok- och litteraturbloggosfären innehåller många sorters bloggar.
Å andra sidan finns det en hel del spännande och allt annat än blodfattig kritik. Själv läser jag mycket kritik. Fast helst i bokform.
Här kan man ju plocka upp saker från vilken kommentator som helst och spinna vidare :-)
SvaraRaderaMen jag väljer att kommentera det där som Johannes skriver om att det är få bokbloggare som tar upp debatter från kultursidorna och kommenterar. Det är en intressant fråga, tycker jag, för det görs verkligen ganska sällan. Men man kan ju fundera över vad det beror på. En del av bokbloggarna läser säkert inte kultursidorna av olika orsaker (de tycker inte sidorna tar upp den litteratur de själva gillar; de läser sällan den slags artiklar över huvud taget; de tycker att kultursidornas språk och ämnen inte berör dem...). En del andra läser dem, tar till sig lite grann, funderar och är glada över att kunniga kulturskribenter uttrycker dessa tankar. Kanske finns det också en tredje grupp (jag känner mig lite sån själv ibland) som skulle vilja säga nånting om det där som skrivs, men som faktiskt oftast inte känner mig så kunnig på området att det känns som att jag kan bidra på något som helst sätt. Ibland länkar jag vidare till intressanta artiklar (som oftast av någon outgrundlig anledning verkar vara skrivna av Per Svensson eller Nina Björk), utan att kommentera så mycket, för att uppmärksamma folk som jag vet läser min blogg och vet är intresserad av det ena eller andra på att det skrivits.
Min poäng med de här exemplen är egentligen att visa på att det finns en skillnad - men inte en motsättning - mellan (många) bokbloggar och kritikerna. Arbetar man som kulturkritiker så har man både utbildning och/eller erfarenhet och betalning som gör att man kan driva och utveckla vissa frågor. De flesta bokbloggare har inte alls detta, även om de kan intressera sig för frågorna som lyfts på kultursidorna.
Jag tycker att man i första hand får se bokbloggarna som representation för den stora och mycket diversa grupp människor som läser (i Sverige). Och så är jag rätt allergisk mot påståenden att "bokbloggare borde göra X eller Y i stället för vad de nu sysslar med". Så länge folk bloggar för NOLL stycken kronor (och inte förespråkar eller hyllar något olagligt), så tycker jag att det är ett hån att skriva att de borde blogga om något annat än det de gör. Herregud – att sätta ord på sina tankar kring läsningen och vilja dela upplevelsen med andra, det är ju STORT. Tänk att så många människor ägnar sig åt introspektion och reflektion över det de läser. Det är sannerligen en kulturrevolution!!!
Och det där med "avståndstagande från professionell litteraturkritik" det förstår jag inte alls. Är avsaknaden av ständiga länkningar till dagspressen ett tecken på avståndstagande? Är det inte snarast ett tecken på att man _inte_ ser sig vara i klass med tidningarnas recensenter, utan helt enkelt vill berätta om hur man själv såg på boken? Jag tror att de flesta som bokbloggar skriver sina inlägg delvis för sig själv, delvis för andra "helt vanliga läsare", kanske t o m mest för dem som oftast kommenterar på bloggen. Man siktar inte på att vara en röst i debatten. Man siktar mer på att uttrycka sig själv. (Och ska jag vara helt ärlig så läser jag hellre ett ärligt och personligt vittnesmål om läsarens egna våndor när hon läste boken Z, än en litteraturrecensents-wannabes överlastade och obegripliga föreställningar om hur man "ska" recensera.)
Okej, jag kan fortsätta ett bra tag, men slutar (i alla fall tillfälligt) nu.
Så bra att ni håller diskussion igång, medan jag jobbar och sköter andra förpliktelser. Här kommer ett par lite kortare funderingar.
SvaraRaderaJohannes jag har svårt att förstå om vi tänker helt olika eller helt enkelt använder så olika språk att det är svårt att nå varandra. Kanske är vi i grunden helt överens. Jag antar också att litteraturkritiker i grunden är intresserade av den faktiska texten, men många bokbloggare är sannolikt, i likhet med mig, mer intresserade av läsarens reaktioner. När jag t ex läser Herta Müller är det av ringa intresse för mig vilken genre eller stil eller kategori hennes texten kan inordnas i. Jag blir intresserad av hennes sätt att gestalta förtryck och jag relaterar hennes text till andra berättelser om förtryck jag tagit del av. När jag läser Lolita fascineras jag av att författaren så skickligt kan gestalta en pedofils inre och jag njuter av det vackra språket. Om man kan härleda hans stil till tidigare författare intresserar mig mindre. När jag läser Doktor Glas tycker jag att det är lite underligt att alla förståsigpåare anser att denna roman handlar om ett moraliskt dilemma. Doktor Glas saknar uppenbarligen förmåga
att relatera till andra människor, han agerar utifrån en snäv bild av sig själv och andra, i eget syfte. Han uppfyller sannolikt kriterierna för att erhålla en Asperger-diagnos. Vad jag försöker säga med dessa exempel är att det som intresserar mig när jag läser är mina egna reaktioner. För mig är läsning ett egocentriskt "nöje". Det jag upplever och hur jag kan förstå världen på ett nytt sätt utifrån mina upplevelser är målsättningen för mig. Min läsning och det bloggande som följer därav är något högst personligt. Den som inte är ett dugg intresserad av hur en bok påverkar mig har inte så mycket att hämta på min blogg. De som har störst utbyte av min blogg är de som reagerar ungefär som jag på vissa böcker, vi kan dela denna upplevelse med varandra. Och delandet av en erfarenhet är i sig ett mål för många av oss bokbloggare.
Att bloggarna tar avstånd från den professionella litteraturkritiken känner jag inte alls igen. Då vi tidigare samtalat om detta visade det sig att stor andel av oss läser litteraturkritik i t ex dagspressen. Kanske har du rätt i att man skulle kunna utgå mer från det man läser på kultursidorna i egna blogginlägg. Jag har gjort det någon gång, när jag läst något jag reagerat på (t ex en diskussion om Victoria Benedictsson) men jag tror aldrig jag skrivit en reaktion på någons recension. Jag ska överväga detta. Det tråkiga är ju dock att det aldrig uppstår något möte mellan kritikern och bloggaren, vi har inte möjlighet att kommentera hos dem och de läser inte (?) eller kommenterar i alla fall inte hos oss.
Ylva, jag vet inte vilken utbildning som krävs för att få arbete som litteraturkritiker, men jag kan tänka mig att ganska många bokbloggare skulle kunna arbeta som professionella kritiker. Många bokbloggare är ju bibliotekarier och litteraturvetare. Men jag utgick från mig själv och jag har ingen utbildning inom området.
SvaraRadera@Johannes Hm, då förstår jag dig bättre. Jag tolkade din första kommentar som att du var mest ute efter att dissekera språk, stil och uppbyggnad... = blodfattigt i mina ögon.
SvaraRaderaAngåenden Bertil & Majken så är vi då tillbaka vid det här med att boken inte skrivs färdig av författaren, den skrivs klart i läsarens huvud. That's the magic!
(Det där tycker jag egentligen är väldigt intressant, t ex när jag läser böcker från, säg 1920-talet, och blir starkt påverkad, men vet att jag inte blir påverkad på samma sätt som bokens samtida läsare som hade helt andra levnadsvillkor, tankar, drömmar. Men jag ska inte bre ut mig för mycket här nu, sorry Lyran.)
Med "uppifrån" menar jag din önskan att vi ska kommentera kultursidornas debatter. De kultursidor som är intresserade av extern debatt ger ju möjlighet att kommentera artiklarna på nätet. Men även de som tillåter kommentarer är väldigt dåliga på att själva följa upp och svara och hålla debatten vid liv. Plus att många kritiker och journalister är lite rädda för sin publik och att få kritik.
Däremot är jag säker på att tankar och fenomen som spritts i bloggosfären då och då hittar vägen in på kultursidorna... med eller utan kredd.
Tänk, ditt sista stycke kan jag skriva under helt och fullt på. Jag blir glad när jag läser det! (Även om jag tycker att "roligt" är En Mycket Viktig Sak.)
Petter sätter fingret på en relevant sak: vad menar vi med bloggosfären och vad menar vi med dagskritiken? Gissar att de flesta menar Svenskans och DN:s kultursidor, eller?
SvaraRadera@Ylva Beroende på var du skriver så kan en kritiker vara högt utbildad eller inte alls. om man med kritiker inkluderar recensenter.
@Vixx om allergi: hear, hear!!
@Lyran Vad kärleksfullt och fint du skriver. (Här kommer man hit inställt på att gräla lite och så blir jag helt sentimental istället... :-))
Tack Flingan :-)
SvaraRaderaSka genast kika in hos din Ivana.
Om jag vore en ambitiös bloggare skulle jag sammanfatta vad som sagts, o s v, men jag saknar ambitionen att av vara moderator i diskussionen och lämnar den därmed som den är. Intressant har det varit att ta del av alla synpunkter, dels de som skrivits här, dels de som spridits till andra bloggar.
Om folk här inte känner igen sig i avståndstagande från den professionella litteraturkritiken så är det väl gott så. Men det är ett faktum att den så gott som aldrig omtalas i bokbloggosfären annat än i ganska griniga ordalag: det är mycket snäsiga och surmulna (och i stort sett aldrig konkret underbyggda) kommentarer om "obegripligheter", "förståsigpåare", "elitism" och gudvetallt. Jag kan knappt erinra mig att jag har sett någon enda uppskattande eller välvilligt kommentar om något konkret som en seriöst arbetande och tänkande kritiker har skrivit. Vilket jag tycker är lite märkligt, med tanke på att vi ändå rör oss bland folk med ett litteraturintresse långt över det vanliga. (Sen finns det naturligtvis för det första en stor mängd medelmåttiga kritiker som inte ligger nämnvärt över bloggarnivå, för det andra inget samband mellan litteraturvetenskaplig utbildning och förmåga till kritiska insikter och formuleringskonst. Många av de intressantaste och mest ambitiösa kritikerna under det svenska 1900-talet har varit autodidakter, medan litteraturvetenskapskurser tycks ha en märkvärdig förmåga att snäva in folks tankebanor...)
SvaraRaderaJag tror inte att dagens litteraturkritiker känner sig hotade av bokbloggarna per se. Däremot är det ett faktum att tidningarnas kultursidor (och kulturtidskrifterna överhuvudtaget) befinner sig under ständiga nedskärnings- och nedläggningshot. Det finns dagstidningar som har lagt ner bokrecensionsverksamheten helt, t.ex. Det man (och jag) är rädd för är inte att folk skriver och läser bloggar, utan att de kulturanalfabeter och Krösus Sork-filurer som finansierar och i slutändan bestämmer över dagspressen skall ta sin hand från den seriösa litteraturbevakningen med ett resonemang av typen "Folk läser bloggar. Vi vill ha läsare. Alltså ersätter vi våra seriösa kulturskribenter som ingen vill läsa med glada hejiga tjugofemåriga bokbloggstjejer som skriver kortfattat, glatt och lättbegripligt." Och det känns ungefär lika gynnsamt för den intellektuella nivån i samhället som om landstingen skulle dra in Lyran och alla hennes psykologkollegor och ersätta dem med outbildade söndagspsykologer. Det är ett reellt hot, som åtminstone jag (som varken är kritiker eller bloggare) är förbannat oroad över. Nivån på det offentliga samtalet är miserabel nog som den är; skulle sedan en "bloggifiering" av kultursidorna i syfte att vinna läsare äga rum (och på många håll har den redan börjat) så vore det jävligt olyckligt, tycker jag.
Johannes:
SvaraRaderaI det stämmer jag in - i värnandet av det intellektuella samtalet, på kultursidor och andra ställen. Utan den fördjupning som finns där står vi oss slätt, blir livet och tanken utarmad. Ja, du formulerar det bäst själv. (Samtalet förs ju också i bokbloggsvärlden, fast kanske inte på det sätt du önskar eller i just de bloggar du kommit att läsa?)
Men sen då. Ska bloggarna sluta blogga? Kanske ges bloggarna överdriven makt - det finns väl en, inbillar jag mig, stor grupp kulturintresserade (med större "makt" än bokbloggare) som aldrig läser en blogg? Eller som vill ha både alternativen - det personligt ibland frejdiga, och det analytiskt djupgående. Jag hoppas innerligt att kulturredaktionerna inser värdet av en gedigen kultur/litteraturbevakning. Att litteraturen omtalas, diskuteras så mycket som den gör i bokcirklar, på nätet, i bloggar, i dagspressen etc är fantastiskt i sig. Och kanske problemet snarare ligger hos kulturred som tror sig behöva vara ngt annat än de är, än hos bokbloggarna. Alternativet - att sluta blogga, sluta läsa bokbloggar för att stötta dagspressen skulle kännas lite märkligt.
@Johannes Tänk att jag inte alls känner igen det du skriver om grinigt och snäsigt och elitism, och jag läser många bokbloggar och i princip dagligen. Var finns den delen av bokbloggosfären, undrar jag?
SvaraRaderaSjälv kan jag erinra mig flera essäer från kritiker som det skrivits positivt om. Framför allt är jag personligen tacksom mot Carl-Johan Malmberg (http://snowflakesinrain.wordpress.com/2009/10/09/tre-underbara-essaer-i-nobelprisskugga/) som fick mig att upptäcka Rosamond Lehmann.
Angående ditt senare stycke så har du flera poänger. Och det gäller inte alls bara kultursidorna och recensionsverksamheten, det gäller dagspressens (och kulturtidskrifternas) överlevnad över huvud taget.
Förtydligande till @Johannes: När du skriver "det är ett faktum" så vill jag gärna se beläggen för det.
SvaraRaderaIntressant läsning! Jag skrev ett inlägg i ämnet tidigare i veckan i min blogg också. Man kan väl konstatera att gammalmedia och bokbloggare finns på lite olika villkor och det är onödigt att den ena ser ner på den andra tycker jag.
SvaraRaderaHar skummat igenom och skrivit lite i ämnet själv. Känner inte igen att bokbloggare skulle vara allmänt negativa till kritiker och kultursidor, men så finns det ju minst 300 bokbloggar också och antagligen fler sfärer än vår lilla värld. Jag läser alltid kultursidorna i GP, DN och ibland SvD på nätet. Länkar jag? Ibland, men kanske för sällan. Till recensioner länkar jag om det inte är så att min egen kommer samma dag som tidningarnas. Jag gör det sällan i efterhand.
SvaraRaderaJag har funderat lite här: http://www.enligto.se/2010/10/23/vem-har-makten-over-boktipsen/
Håller först och främst med Hermia, jag har ju äntligen hittat hem här bland alla bokbloggar. Mitt boknörderi får komma till tals utan att jag anses som galen. Så jag gruppkramas gärna utan att för den delen anse att det skulle vara något negativt att vi brinner för samma saker; böcker och litteratur.
SvaraRaderaOch sen också Bokmanias kloka ord, när var det vi senast såg en recension av Jane Eyre i gammelmedia? Något dom faktiskt borde ha tänkt på att det ger lite läsare. Det är en ohygglig massa människor som läst min "recension" sen Jane Eyre gick upp på Dramaten.
Jag gillar annars kombinationen av bokbloggarnas och litteraturkritikernas recensioner. De förra känns mer naturligt att kommentera på det sättet som den är skriven. Mer personlig och dessutom väljer man själv hur en recension skall se ut. Här krävs inga textanalyser.
Angående det här att det som tas upp på kulturredaktioner som (ex) jag läser i DN's Boklördag sällan vidarediskuteras på bloggarna: jag brukar ofta tänka att jag ska återkoppla på det intressanta som jag läser i tidningar, men oftast känner jag inte att jag har tid. Skulle jag blogga om allt jag ville blogga om skulle jag kunna göra det på heltid och då skulle jag tyvärr behöva betalt för det. Så då blir det istället att jag bloggar om mina nya pocketar för det är lycklig bloggning och kräver mindre tid i anspråk än att skriva ett gensvar på en knasig eller rolig (?) krönika i kulturdelen. Men jag håller också med Vixx här (jaaa, jag håller med) att jag inte alltid tycker att jag kan tillräckligt mycket för att det ska hålla som diskussion i bloggen.
Och Johannes, om kulturredaktionerna hotas av oss lättsmälta bokbloggare, då är det väl tur att vi bokbloggare inte skriver djupa textanalyser och refererar till andra författarskap. Då är det tur att de erkända kulturtidskrifterna får stå för det. För den typen av recensensioner i tidningar kommer att saknas om det läggs ner, inte minst av oss bokbloggare.