I Min mamma berättar författaren om modern, Lalla Fatmas, liv. Vi rör oss mellan olika tidsperioder och får följa modern under uppväxten, vid hennes bröllop och under de sista åren i livet. Lalla Fatma gifts som 16-åring bort, med en man hon aldrig träffat. Denne förste make dör då Lalla Fatma väntar sitt första barn. Lalla Fatma sörjer djupt sin unge make, och de män hon senare i livet gifts bort med väcker ej samma kärlek hos henne. I berättelsens nutid har Lalla Fatma drabbats av Alzheimers, hon blir alltmer förvirrad och känner inte igen sin bostad eller människorna omkring henne. Livets slutfas präglas av oro, rädsla och smärta.
Författaren skildrar i denna självbiografiska roman en "vanlig" marockansk kvinnas liv. Modern är analfabet, hon gifts bort utan samtycke och hon lever i hög grad för sina barn. Stoltheten ligger i matlagning och skötsel av hemmet. Det är ett hårt liv Lalla Fatma lever, samtidigt som hon ändå får uppleva kärleken till en man och till sina barn. Mot slutet av livet blir tillvaron alltmer plågsam på grund av hennes minnesproblem, förlorade kontroll över kroppens funktioner och smärtupplevelser.
Tahar Ben Jelloun berättar om sin mor på ett mycket respektfullt och nyanserat sätt. Beskrivningen av hennes personlighet är ömsint och vittnar om sonens nyfikenhet. Stämningen i romanen är vemodig, samtidigt finns här också utrymme för både humor och samhällskritik. Språket är vackert, dröjande och känslosamt. Delar av texten består av moderns monologer och hennes förvirrade tillstånd gestaltas här mycket tydligt. Sonens smärta över moderns tillstånd och hans djupa kärlek till henne framträder tydligt i den poetiska texten.
"Hon talar långsamt och lågt: Jag är en tiggerska. Jag samlar tidens vissna löv, en dag här, en vecka där, det är länge nu som jag har hållit på att samla timmar och lägga på hög har i ett hörn av rummet. Tycker du inte att rummet har blivit trångt, nästan som en grav, kanske det är det som är döden, att rummet där jag bor ska täcka över mig och innesluta mig med sina väggar som en svepning." (sid 88)Sammantaget är detta en mycket vacker, vemodig skildring av en kvinnas livsvillkor, i en värld där hennes ord väger mycket lätt.
"De gamla minnena följer oss ända till graven. Vad blir det av dem sedan? Det har jag ingen aning om. Ibland tänker jag mig en stor affär, nästan som en hangar, dit de döda kommer innan de blir begravda, och där lämnar de sina minnen och ger sig lättade av mot Guds hus. Jag längtar dit." (sid 92)
"Hon säger inget mer. Blicken är tom. Vad gör tiden? Jag är inte säker på att den går. Den tar en omväg förbi henne som om hon inte räknades längre, inte för någon." (sid 190)
"Det enda mamma har kvar är minnen. Det tar upp all plats. När jag hälsar på henne händer det ingenting. Mamma har gått bort i all tysthet. Hon talar inte om sin begravning längre. Det är för att hon tror att hon redan är död och begraven. Hon är redan på andra sidan. Jag är bedrövad och säger ingenting." (sig 193)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar