Den sista läsaren (repris)

Den sista läsaren av David Toscana, utgiven av Bokförlaget Atlas, 2009.

I en liten gudsförgäten by i Mexico håller torkan på att driva bort de sista människorna. I byn finns ännu ett bibliotek, även om myndigheterna officiellt stängt det. Det finns dock bara en enda läsare i byn, änkemannen och bibliotekarien Lucio. Han ägnar dagarna åt att sortera bland böckerna och besluta vilka som ska kasseras. Inte många böcker får godkänt av Lucio och de han underkänner slängs åt kackerlackorna, som glatt mumsar i sig. Lucios son, Remigio, är den ende i byn som ännu har lite vatten i sin brunn, men en dag hittar har en ung, död flicka i brunnen. Han berättar detta för fadern, som genast börjar söka efter gåtans lösning i litteraturen.

Att beskriva vad Den sista läsaren handlar om låter sig inte så lätt göras. Detta är ingen enkel berättelse med en inledning, ett mellanparti och ett slut. Här finns inget brott som klaras upp och inga älskade som får varann. Berättelsen speglar något genuint mexikanskt, här gestaltas landets fragmenterade historia, förtrycket under olika härskare och en utarmning av folket. Romanen berättar också om längtan, om Lucios längtan efter sin döda hustru och om Remigios längtan efter någon att älska. Författaren skriver om relationen mellan levande och döda på ett unikt, mycket intressant sätt. I Den sista läsaren luckras gränserna upp mellan den yttre verkligheten, en inre fantasivärld och den litterära världen.

Den sista läsaren kan beskrivas som en lång kommentar om litteratur. Huvudpersonen Lucio har mycket bestämda åsikter om vad som kan anses vara god litteratur. Han avskyr ett överdrivet användande av adjektiv, detaljerade beskrivningar och ett nitiskt användande av skiljetecken som parenteser och tankestreck:

"För ett tag sedan genomförde Lucio ett experiment: under tiden som han läste Sömnlösa ögon penslade han honung på alla parenteser och tankestreck, tecken som en del författare använder sig av i alltför stor utsträckning för att underordna och komplicera satserna. Enligt Lucio är den sortens tecken eftergifter som grammatiken har tvingats till för att underlätta livet för obegåvade författare, författare som inte vet hur de ska sammanfoga meningarna på ett naturligt och lättförståeligt sätt. När han var klar fäste han ett snöre i bokryggen och hissade ner den i helvetet. En månad senare drog han upp den igen. Först blev han besviken över att kackerlackorna inte hade visat någon förkärlek för de honungstäckta partierna utan urskillningslöst hade gnagt sönder såväl tankestreck som parenteser och usel prosa som välformulerade meningar. Men sedan valde han att se det som något självklart: Hur skulle kackerlackorna kunna urskilja det som de flesta läsare inte kan urskilja?"

Lucio är också mycket kritisk till "produktplaceringar" och anser att:

"... en bok blir mindre nersolkad av att någon äter under läsningen än av att författaren nämner märket på karaktärens byxor eller parfym eller glasögon eller slips eller på det franska vin som personen dricker på den eller den restaurangen."

Även Bibelns författare får utstå en del kritik:

"Det är inte första gången Lucio håller Bibeln i sin hand, han har läst den förut och tycker att den är förträfflig som bok betraktat, med den invändningen att man borde ha redigerat den noggrannare och att det är synd att det så tydligt framgår att författaren har tagit betalt per ord."

Som ni kan se är Den sista läsaren inte bara en roman och torka, svält, fattigdom och död; den är också en mycket underhållande roman.

Den sista läsaren är skriven på en ren, avskalad prosa, där varje ord är betydelsebärande, precis som Lucio anser att en text skall vara utformad. Det finns något i denna stil som i hög grad tilltalar mig; när en författare är sparsmakad med orden aktiveras läsarens egen fantasi, vilket leder till att man nästan känner sig som en medskapare till berättelsen.

David Toscana, född 1961, tillhör de viktigaste samtida mexikanska författarna och har belönats med en rad priser. Döden är ett återkommande tema hos författaren, vilket han förklarat med att han är påverkad av den våldsamma tillvaron i norra Mexiko. På svenska finns sedan tidigare romanen Klagosång över Miguel Pruneda utgiven. Denna roman fick fina omdömen av kritikerkåren. Mötet med David Toscana har varit mycket positivt, jag hoppas att få möjlighet att se honom under Bokmässan och jag tänker definitivt läsa mer av honom.