Halvvägs in i
Andarnas hus av Isabel Allende är jag förtrollad. Vilken underbar berättelse, vilken härlig blandning av magi och realism, vilka roliga, udda, unika huvudpersoner. Berättelsen fängslar mig omedelbart, den vindlar fram i rasande takt och texten är lättläst. De magiska inslagen ger berättelsen lite extra krydda, utan att ta över alltför mycket. Jag har läst att Isabel Allende bara skrivit en bok i denna stil, det är synd tycker jag. Det är länge sedan jag läste något som fick mig att le, fnittra och till och med skratta högt. Hoppas nu att andra delen av romanen är lika bra.
Å! Läste den någon gång i slutet av 80-talet och minns att den långt därefter behöll positionen som min favoritbok! Har inte vågat läsa om den av rädsla att bli besviken, men efter drygt två decenniers karantän är det kanske dags att våga sig på en omläsning?
SvaraRaderaJag tror definitivt att den håller för en omläsning.
SvaraRaderaDet är för mig precis som för Titti att jag läste boken i slutet av 80-talet och jag minns att jag tyckte väldigt mycket om boken.
SvaraRaderaJag har tyckt väldigtbra om de andra böckerna jag läst av Allende men kanske inte riktigt lika mycket som Andarnas hus.
Ja, den är underbar. Liksom Allende själv!
SvaraRaderaSe bara hennes tal från TED:
http://www.ted.com/talks/isabel_allende_tells_tales_of_passion.html
Jag har spanat på den här boken en längre tid. Ska nog ta tag i den när högen från Bokmässan är avklarad. Syn bara att den har ett så fult omslag
SvaraRaderaHmm, jag vet inte om det är så att läslustan inte infinner sig eller om jag tycker att den är babblig. Men jag har inte riktigt hittat hem i den än (bara läst drygt 50 sidor i och för sig). Men jag stör mig på när jag hittar direkta motsägelser i berättelsen. Två stycken redan.
SvaraRaderaOm du tycker den här är babblig vill jag gärna rekommendera Den sista läsaren, där finns inte ett ord i överflöd :-)
SvaraRadera