Den ryktbare general Bengt Löwensköld på Hedeby fick under kriget en ring i gåva av självaste kung Karl XII. Då generalen dör begravs han med ringen på sin hand, så som hans vilja var. En bonde stjäl dock ringen, som sedan drar olycka över alla som har den i sin ägo. Berättelsen om ringen utgör första delen i en trilogi, en ödesmättad saga baserad på en folksägen som berättades på Mårbacka då Selma var liten. Del två i trilogin handlar om den unga, levnadsglada, fattiga, kärleksfulla, föräldralösa Charlotte. Charlotte är förälskad i den bortskämde Karl-Artur Ekenstedt som, till sin mors besvikelse, inte lyckas slutföra sina studier. Karl-Artur utvecklar i stället en sträng kristen tro som innebär att han vill leva ett mycket enkelt liv. Den rike brukspatron Schagerströms frieri till Charlotte blir startskottet för en lång härva av missförstånd och intriger, där man kan ana ringens förbannelse bakom människornas göranden och låtanden.
I Löwensköldska ringen är det den gotiska Selma vi möter, snarare än den snälla sagotanten. Löwensköldska ringen är en klassisk spökhistoria där de allra mörkaste känslor svallar. I romanen skildrar Selma de fattigas hunger och utsatthet samt överhetens svek och hämndgirighet.
Stämningen i Charlotte Löwensköld skiljer sig från den i Löwensköldska ringen. Här står den unga Charlotte i centrum med all sin kärlek och alla sina förhoppningar. I Charlotte Löwensköld saknas de övernaturliga inslagen som präglar Löwensköldska ringen och här är stämningen inte alls lika mörk. På många sätt är Charlotte Löwensköld en riktig såpa, som innehåller ett hopkok av svek, intriger och äkta kärlek. En såpa av högsta kvalitet, naturligtvis. Här fokuserar författaren på att skapa ett nyanserat porträtt av den unga Charlotte, och det är denna komplexa gestaltning av en ung kvinna som är berättelsens stora behållning. Trots den ljusa, livsbejakande stämningen är dock handlingen i Charlotte Löwensköld ödesbestämd.
Kontrasten mellan första och andra delen i trilogin är stor och tillsammans visar de Selma oerhörda bredd. Selma hade många strängar på sin lyra, här visar hon upp sin fantastiska förmåga att skapa historiska miljöer, ödesmättad stämning och psykologiskt intressanta och trovärdiga personteckningar. Selmas lättlästa och till synes enkla text förmedlar starka känslor, ödesmättad stämning och en doft av en svunnen tid på ett magnifikt vis - läsning rekommenderas.
Det här är nog min absoluta Selmafavorit, hela trilogin (inkluderat lika fina "Anna Svärd") alltså så jag håller förstås med dig om allt :)
SvaraRaderaJag blir verkligen inspirerad till omläsning! Jag hoppas att du ger Anna Svärd en omgång också.
SvaraRaderaApropå Charlotte, så läste jag alldeles nyss Wägners Åsa-hanna, och tyckte de hade många likheter. Kanske du skulle gilla den också? (Jag vet att du inte blev överförtjust i Pennskaftet, men Åsa-Hanna var något absolut annorlunda, både språkligt och tematiskt. Jag skulle kunna svurit på att det inte var samma författare som skrivit de två böckerna. Det är också en historia om sån där kärlek som går fel, precis som mellan Charlotte och Karl-Artur.)
Så skönt att vi så ofta är överens, Helena och snart ska jag svara på mail också ;-)
SvaraRaderaJag har faktiskt inte läst Anna Svärd, men köpt den på Bokbörsen. Så småningom ska den bli läst. Åsa-Hanna verkar ju intressant också.
Selma är spännande att läsa fortfarande.
SvaraRadera"Nog vet väl jag, att det förr i världen fanns människor, som inte visste vad rädsla vill säga" - en av mina favoritinledningar! Hon sätter stämningen direkt.
SvaraRaderaFörutom att du ju så klart ska läsa "Anna Svärd" så kan jag rekommerndera "Liljecronas hem". Den påminner en del både om "Charlotte Löwensköld" och "Anna Svärd"
Anna står redan i bokhyllan, Liljecrona sätter jag upp på läslistan - tack för tipset.
SvaraRadera