Hunger

Jag läser Kerstin Ekmans Hunden och förundras över hennes förmåga att få mig totalt uppslukad av en i grunden enkel berättelse om en hunds upplevelser. Ekman lyckas verkligen få mig att se världen med hundens ögon och uppleva hundens vedermödor. Jag kan känna hundens omedvetna längtan efter värme, trygghet och moderns slick i mungipan. Läsningen påverkar både hjärtfrekvens och andning. Enkelt och genialiskt! När jag kommer till detta stycke om hunger är det inte utan att jag kan känna ett visst sug i maggropen:

"Först är hungern en drivare som gör benen långa och kör nosen i marken. Sen blir han en piskare. Han snärtar de ömtåliga öronen med ljud, djupt inne i sömnen ger han dem en släng. Han lägger ut vittringar som snabbt är förlorade. En gnagare och plågare är han. Han bor inne i kropppens värkande håla. Skrovet i tovig päls, benen som flänger, klorna som river och skrapar är bara hungerns skepnad som den tar på sig. Ingenting annat finns därinne. Bara hungern." (sid 32)