De tossiga tanterna på kaféet kallar Leni för sockerhjärta, fast det är hon ju inte. Leni är faktiskt nästan vuxen, åtminstone tycker hon att det känns så. Hon kan knäppa alla knapparna, köra vagnen, äta stark vuxenmat med kniv och gaffel och - i alla fall nästan - dricka kaffe. Men när det blir dags att städa känner Leni att hon är trött och behöver vila. Pappa skickar ut henne med soporna ändå och då får Leni nog av att vara vuxen. Hon vill faktiskt hellre vara ett sockerhjärta och leka.
Leni är ett sockerhjärta är en oerhört träffsäker skildring av småbarnsårens längtan efter att kunna allt och vara vuxen. Leni behöver minsann inte hjälp med knapparna, hon är verkligen stor och kan själv. Det är också härligt hur författaren gestaltar barnets fantasier om vad det är att vara vuxen, tricket verkar vara att kunna bygga höga torn med kaffekoppar, äta senap och dricka kaffe.
Texten i boken är lättläst och man kan tydligt höra Lenis röst i dialogen. Författaren har hittat exakt rätt tonfall i berättelsen. Till detta kan läggas att illustrationerna är helt ljuvliga. De är lustiga med sina skeva proportioner och väcker nyfikenhet hos både den vuxne läsaren och barnet. Ett extra plus ges för pappans gammaldags städutstyrsel, som gjorde att jag började fnissa. Dottern tyckte att boken var jätterolig, men alldeles för kort! Hon ville höra mer om Leni, vilket är det bästa betyg hon kan ge. Leni är ett sockerhjärta rekommenderas bestämt av oss båda.
Kul att du och dottern tyckte om den. Jag läste den redan som manus för jobbets räkning och blev väldigt förtjust.
SvaraRaderaSystrarna Adbåge är verkligen mina favoriter!
SvaraRadera