Pennskaftet

Elin Wägner föddes 1882 i Lund. Modern avled i barnsängsfeber när Elin bara var några år gammal och Elin förvandlades till en försiktig flicka, som tillbringade mycket tid ensam. Några år senare flyttade familjen och fadern gifte om sig. Elin hade svårt att dra jämnt med sin styvmor och vistades långa tider hos morföräldrarna. 1897 flyttade familjen till Helsingborg, där fadern utnämndes till rektor för läroverket. Elin medverkade i skoltidningen och 1899 vann hon pris för en novell. Hon ville studera vidare, men fadern ansåg inte att detta var passande för flickor. Efter konfirmationen anställdes Elin av skolan, som skrivbiträde åt sin far.

Elin fortsatte dock att skriva små berättelser som publicerades under pseudonym i Helsingborgs-Posten. Senare anställdes hon av tidningen för att skriva reportage, kåserier och korta noveller. Under tiden på Helsingborgs-Posten hade Elin en himlastormande, men olycklig, kärlekshistoria med en medarbetare, Hjalmar Jönsson.

I början av 1907 fick Elin arbete på Iduns redaktion i Stockholm. I Idun fick hon skriva artiklar som kunde tilltala tidningens kvinnliga läsare. Hennes skrifter publicerades även i skämttidningen Puck och i Dagens Nyheter. I DN skrev hon bl a en serie om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm, publicerad i romanform under namnet Norrtullsligan. Under 1908 började Elin också skriva artiklar och texter som rörde aktuella sociala frågor, framför allt frågor om kvinnors situation. Efter att bl a ha intervjuat debattören Ellen Key, engagerade sig Elin i rörelsen för kvinnlig rösträtt.


1910 publicerades romanen Pennskaftet. Boken handlar om en ung kvinnlig journalist, Pennskaftet, och gruppen av rösträttsaktivister. I romanen får vi lära känna ett flertal kvinnor med mycket varierade livssituationer. Cecilia, "kvinnan som haft en historia" blir av en slump indragen i rösträttsarbetet, hon flyttar till en egen lägenhet (med jungfru så klart) och blir så småningom mycket aktiv i rösträttsrörelsen. Pennskaftet själv träffar en ung man, flyttar samman med honom och har möjligen en otillbörlig förbindelse med honom.

Pennskaftet skildrar kvinnans situation i början av 1900-talet på ett helt nytt sätt. Här får vi möta kvinnorna i de offentliga rummen, tidigare har de hållit sig i hemmen. Författaren tar upp många engagerande teman i romanen, förutom att beskriva arbetet för rösträtten framför hon även sina radikala åsikter om den aktuella sexualmoralen.

Romanen är mycket intressant, men inte helt lättläst. Dialogerna är så slagfärdiga att man blir lite trött och språket är rejält föråldrat. Samtidigt är det spännande att försöka sätta sig in i kvinnornas situation, romanen ger en fyllig bild av de förväntningar som riktades mot kvinnorna, framför allt av dem själva.

Pennskaftet ingår i Martinas utmaning att läsa Skrivande svenskor.