Jorden Runt 2 - Halvreserapport

Första halvan av Jorden Runtresan är avklarad och vi har stiftat bekantskap med en del riktigt bra författare, enligt min åsikt.

I Östeuropa lyckades jag läsa alla utvalda böcker och jag tyckte att de alla var klart läsvärda. I Finland/Estland läste jag Stalins kossor av Sofi Oksanen, en nyanserad berättelse om utanförskap, identitetsförvirring och sårbarhet. Under besöket i Albanien läste jag Aprils frusna blommor av Ismaïl Kadaré, en roman som speglar konflikten mellan uråldriga seder och det moderna konsumtionssamhället i tiden efter kommunismens sönderfall. I Turkiet läste jag Låt tistlarna brinna! av Yasar Kemal, en dramatisk berättelse om förtryck och orättvisor. Av de tre författarna blev jag särskilt nyfiken på Ismaïl Kadaré och jag kommer att läsa mer av honom.

Under årets restopp i Mellanöstern läste jag två av de utvalda böckerna. I Libanon läste jag Krigets skola av Alexandre Najjar, en skildring av krigets och kaosets Beirut, sett med ett barns ögon. Under stoppet i Israel läste jag Hur man botar en fanatiker av Amos Oz, en underfundig liten skrift om fanatismens mekanismer och dess botemedel. Jag har sedan tidigare läst Persepolis av Marjane Satrapi, en självbiografisk serieroman om författarens uppväxt i Iran under den islamistiska revolutionen. Av de här författarna är Amos Oz min favorit, hans språk är vackert och ändå lättläst.

Årets resstopp i Asien fylldes av två mycket läsvärda romaner. I Japan läste jag Mardrömmen av Kenzaburo Oe, en närgången granskning av människans reaktioner på kriser, en uppskakande ärlig gestaltning av våra egoistiska drivkrafter. I Indonesien läste jag Människornas jord av P. A. Toer, en fantastisk skildring av kolonialtiden i Indonesien och en vacker kärlekssaga. Jag hann inte läsa Den indiske tolken av Jhumpa Lahiri, men jag har tidigare läst novellsamlingen Främmande jord. Den största överraskningen under resstoppet var mötet med den fantastiske berättaren P. A. Toer. Människornas jord är första delen i en kvartett och jag ska definitivt läsa resten av böckerna också.

Läsningen i Australien/Oceanien var inte lika positiv. Här läste jag bara en av böckerna och den passade mig inte alls. Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones visar hur litteraturen kan hjälpa människor som befinner sig i utsatta situationer. Tyvärr stördes jag så mycket av berättarrösten att jag inte alls kunde uppskatta berättelsen.

Just nu befinner vi oss således på andra sidan jordklotet och här kommer vi att vistas tills det blir dags för ny avfärd den förste september. Då styr vi kosan mot Sydamerika.