I slutet av 60-talet träffas sex unga människor i Uppsala och börjar skapa vänskapsband. Den driftige Tomas och den mer eftertänksamme Rickard gör lumpen tillsammans, varefter Rickard börjar studera teologi. Värmländska Gunilla bryter upp från ett förhållande på hemorten och kastar sig in i en passionerad kärlekshistoria med Tomas. Rickard längtar också efter fast sällskap och träffar Anna, då hon faller med stukad fot ur ett demonstrationståg. Tomas syster Maria, som fick en huvudskada i barndomen, och hennes älskare/pojkvän Germund utgör sista paret i sextetten. Tomas lyckas få de andra med sig i företaget att starta ett resebolag och hela gruppen ger sig iväg på en långresa till Östeuropa. Efter denna händelserika resa har relationerna mellan de sex förändrats och deras vänskap rinner ut i sanden. Då de åter träffas efter några år slutar det hela tragiskt, en av dem avlider i en fallolycka. 35 år senare hittas en annan kropp på exakt samma ställe och poliserna Gunnar Barbarotti och Eva Backman börjar söka efter samband. De ensamma är fjärde boken om Barbarotti och nu ställs han inför personliga svårigheter som leder till att han omvärderar sin något mekaniska relation till Vår Herre.
Om handlingen vill jag inte orda mer än så. Jag kan bara avslöja att det kommer en hel del oväntade vändningar under berättelsens gång.
I boken finns flera berättarröster, vilket leder till att vi får följa handlingen utifrån olika perspektiv. Perspektivskiftena skapar ett "driv" i texten som gör att jag hela tiden vill veta mer. Berättartempot är annars långsamt, och får mig att tänka på uttrycket "var sak har sin tid". Miljöbeskrivningarna är rätt så sparsamma, men ändå nog fylliga att skapa bilder av rökiga kondis, prästgårdsmiddagar och vänsterdemonstrationer. De filosofiska och religiösa inslagen fyller väl sin funktion, de ger ett visst mått av djup utan att bli pretentiösa. Det är dock beskrivningarna av människornas och deras relationer som är författarens styrka.
Håkan Nesser har sedan lång tid varit min svenske favoritdeckarförfattare och platsen som nummer 1 förstärktes i och med De ensamma. För Nesser blir bara bättre och bättre. Jag tycker mycket om böckerna om van Veeteren och jag anser att Kim Novak badade inte i Genesarets sjö är en av godbitarna i den svenska litteraturen. När jag läste Människa utan hund blev jag dock lite besviken. Jag kom inte riktigt överens med Nessers nye (anti)hjälte. Men, sedan kom En helt annan historia och jag blev stormförtjust. Med den fjärde boken, av de planerade fem, om Gunnar Barbarotti befäster Nesser sin topplacering hos mig, De ensamma är i mitt tycke en av hans bästa berättelser.
Det är inte många böcker på 580 sidor jag läser utan att anse att författaren gott kunnat begränsa sig lite. Men De ensamma är ett undantag. Trots en hel del utvikningar, hålls mitt intresse vid liv hela tiden. Alla sidospår innehåller element som säger något viktigt om människor, därför känner jag hela tiden ett engagemang och en närhet till huvudpersonerna.
Sammanfattningsvis är detta en välskriven, intelligent berättelse med fängslande personbeskrivningar - läs!
Jag har inte läst någon av Barbarotti-böckerna än men börjar så smått fundera kring att göra det. Jag har läst någon van Veeteren och gillat det och är väldigt förtjust i Maskarna på Carmine street. Hur är det med Barbarotti - måste man läsa alla böckerna i ordning eller kan man slänga sig in mitt i (om nu inte den första var så bra menar jag)?
SvaraRaderaJeg begynner med boken i kveld!! :)
SvaraRaderaHelena, jag tror att den första egentligen var bra, och att det mestadels handlade om att jag hade lite svårt att byta huvudperson. Så jag tycker allt att du ska läsa dem i ordning :-)
SvaraRaderaSka bli intressant att läsa vad dy tycker Anita.
Men då gör jag nog det, Människa utan hund är ju dessutom en smått fantastisk titel :)
SvaraRadera