Pelle Svanslös-boken, text av Gösta Knutsson, illustrationer av Lisbeth Holmberg-Thor, utgiven av Bonnier Carlsen.Den här samlingsvolymen innehåller tre klassiska berättelser om Pelle Svanslös, elake Måns, Bill och Bull och de andra katterna i den lilla småstaden där Pelle bor. De tre berättelserna är Pelle Svanslös får en kompis, Pelle Svanslös i skolan och Pelle Svanslös och spöket. I Pelle Svanslös får en kompis träffar Pelle taxen Max, som bara har ett öra. Pelle och Max blir ofta retade av andra och bestämmer sig för att bli goda vänner. Måns planerar sig för att ge Max en minnesbeta, men det går inte riktigt som han tänkt sig. I Pelle Svanslös i skolan startar Måns en kattskola där Pelle ska vara lärare. Måns har naturligtvis en baktanke med det hela, han vill att Pelle ska göra bort sig. Men, som vanligt går Måns planer i stöpet. I Pelle Svanslös och spöket träffas Pelle, Måns, Bill och Bull, Gullan och några andra katter hemma hos Pelle Svansson. Det är en kuslig, blåsig höstkväll och Måns föreslår att de ska berätta spökhistorier. Måns försöker skrämma de andra, men som vanligt blir han själv räddast. När han försöker hämnas blir det bara än värre för honom själv.
Berättelserna om Pelle Svanslös är mycket förutsägbara. Måns försöker vara elak mot Pelle, Bill och Bull klantar till det och Måns faller alltid på eget grepp. Rollerna är mycket tydliga och känns igen från bok till bok. Det är förmodligen detta som gör att barn älskar böckerna om Pelle Svanslös. Alla kan på något plan identifiera sig med Pelle och det känns skönt när den elake mobbaren alltid råkar illa ut på slutet.
Dottern som fyller fem år till sommaren älskar verkligen Pelle Svanslös. Hon lever sig in i berättelserna och blir mycket upprörd över att Måns är så elak. Språket i böckerna är ganska otidsenligt, och de som känner mig förstår att detta ses som något positivt. Illustrationerna till den här nyutgåvan är färgglada, uttrycksfulla och roliga. Förvisso tycks det enda kattjejen i gänget, Gullan, mest ha till uppgift att vara söt, men man kan inte begära att allt ska vara perfekt i böcker som skrevs på 40-talet.
Böckerna om Pelle Svanslös tycker jag tillhör vårt lands kulturskatt och självklart ska alla barn få möjlighet att lära känna Pelle och gänget. Böckerna passar barn i ålder 4 - 6 år.
Jag har en Pelle-älskande tjej härhemma också. Morgon middag kväll tjatas det om att hon vill ha en katt, och att den ska heta Pelle Svanslös. Vi har (naturligtvis) redan en gossekatt med det namnet.
SvaraRaderaJag tyckte också mycket om Pelle som barn, men nuförtiden tycker jag inte det känns särskilt kul, faktiskt. Vilket antagligen är ett tydligt tecken på att vuxna egentligen inte ska recensera barnböcker.
Det finns ju en del andra flick-katter i de andra böckerna: Frida (som är ganska dum, dessvärre), Gammel-Maja i Domkyrkotornet (som är gammal, men klok och inte rädd för att ryta till), och Eva. Dessvärre är de inte särskilt aktiva :-( (möjligen beror det på att Pelle-böckerna i själva verket är allegorier över det akademiska livet i Uppsala, men det gör ju inte saken bättre, snarare tvärtom!).
Vi har förresten också en tecknad film (från 1987 eller så) i vår ägo härhemma. Mycket uppskattad av somliga i familjen i alla fall. Den finns på dvd och brukar säljas för två-för-99-kronor i matvaruaffärerna häromkring.
Jag verkligen älskade Pelle Svanslös när jag var barn. Jag tycker dock inte att han verkar vara så poppis längre, inte bland barnen jag jobbar med i alla fall.
SvaraRaderajag älskade Pelle Svanslös som liten, men mest av allt älskade jag Gösta Knutssons böcker om björnen Nalle Lufs.
SvaraRaderaDottern vill också ha en katt resp vara en katt... Det som känns trist är att hon så snabbt identifierar sig med den ointressanta, söta kattjejen.
SvaraRaderaJag tror inte heller att böckerna läses så mycket nu för tiden BokMamma.
Nalle Lufs är en ny bekantskap för mig, skriv lite om honom på din blogg Eva :-)