Granne eller fiende?

Jag lyssnar just nu på Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic och minns alla berättelser jag hört. Under mitten av 90-talet arbetade jag med flyktingpsykiatri och träffade mängder av familjer från f d Jugoslavien. I Marianovics självbiografiska roman berättas mycket skickligt om människornas reaktioner i samband med landets sammanfall, krigen i Kroatien och Bosnien, de politiska ledarnas maktlystnad och totala hänsynslöshet och den vanliga människans förvirring i en värld där plötsligt allt vänds upp och ner.

Titelns hänvisning till grannen får mig också att glasklart minnas den stund då jag började förstå vad kriget i Bosnien innebar. Under ett samtal med en 10-årig pojke från Bosnien försökte jag få klart för mig vilka det var som stridit i hans hemtrakt. Jag gjorde mig mentala bilder av anonyma arméer bestående av serber, kroater eller muslimer. Pojken berättade att hans pappa hade blivit dödad i kriget och jag frågade om han visste hur det gått till och föreställde mig fortfarande strider bland militärer. Pojken svarade då att den som dödat pappan var Bruno. Bruno, undrade jag? Ja, våran granne Bruno, svarade pojken som om detta vore något självklart. I den stunden stod det klart för mig att kriget inte utspelas bland anonyma, abstrakta arméer, kriget tränger in i människornas vardag och förändrar en människa från vänlig granne till fiende. Jag kommer alltid att minnas detta påfrestande ögonblick när krigets vardag stod klart för mig. Den här pojken gav mig dock något mer, han lärde mig hur barn kan bearbeta traumatiska händelser och gå vidare, trots alla svårigheter. Den här pojken var mycket duktig på att teckna och måla och jag har fått en fin målning av honom som föreställer en bro över floden Sava, floden som utgjorde gräns mellan Bosnien och Kroatien. Trots alla svåra upplevelser visade den här pojken mer intresse för det som förenar människor än det som skiljer dem från varandra.