Att tro på Mister Pip

Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones.

På en tropisk ö, avskuren från resten av världen, rasar ett fruktansvärt krig. Den lilla byn terroriseras av båda parter, men tack vare fisket har byborna i alla fall mat. På den lilla ön finns endast en vit man kvar, de övriga försvann när krigshotet blev uppenbart. Den excentriske Mr Watts är dock gift med en av kvinnorna i byn och valde därför att stanna, trots de risker han kunde förutse. I byn skattar man åt Mr Watts, men när man behöver en skollärare är det Mr Watts som ordnar med undervisning år barnen. Hans undervisning består till största delen av att läsa högt för barnen ur Lysande utsikter av Charles Dickens. Många av barnen blir fångade av berättelsen, som hjälper dem att står ut i en mycket skrämmande livssituation.

Superlativen har haglat om denna roman, därför känns det ganska trist att behöva medge att jag inte alls uppskattade den. Det största problemet är att jag inte alls kan ta till mig berättarrösten, jag störs av att fundera över om rösten tillhör ett barn som berättar om nutid eller en vuxen som berättar om tidigare upplevelser. I vilket fall känns inte berättelsen genuin, jag kommer på mig själv med att hela tiden jämföra med hur barn i verkligheten berättar om svåra krigsupplevelser. Jag irriterar mig dessutom på sättet som den svarta lokalbefolkningen framställs. Den kunskap de förmedlar till barnen i skolan skildras som oerhört naiv och "barnslig". Sista delen av boken ger många svar, men den gör bara berättelsen än mer ointressant, i mitt tycke.

Sammantaget har jag således svårt att förstå vad andra tycker är så fängslande med berättelsen, men jag hoppas ändå att ni som läst boken som en del av Jorden Runt-utmaningen har fått en mer positiv läsupplevelse.