Det känns tråkigt att behöva medge det, men jag har tyvärr lite svårt
Att tro på Mister Pip. Jag har läst c:a 2/3 av boken och irriterar mig på vissa saker och saknar andra. Det som stör mig är att de infödda kvinnornas visdom skildras som oerhört banal och det jag saknar är rädsla. Under de år jag arbetade med barn som upplevt krig lyssnade jag på många berättelser om hur soldaterna/milisen kom till byn och gemensamt för alla berättelser är den oerhörda skräck barnen och de vuxna kände. I
Att tro på Mister Pip saknas denna rädsla, vilket för mig blir mycket märkligt. Nåväl, jag ska försöka ge mig hän och ta till mig boken under den sista delen, men det kommer nog att bli svårt. Hoppas att ni andra som valt boken på månadens resmål får en mer positiv läsupplevelse, jag vet ju att romanen prisats i många sammanhang.
Det är ett tag sedan jag läste den men som jag minns den tyckte jag mycket om den. Jag fascinerades av den bild författaren ger av litteraturens förmåga att skapa mening och jag tyckte nog det fanns rädsla - en paralyserad skräck uppfattade jag det som.
SvaraRaderaMin egen text om romanen inleds med orden: "Den får aldrig riktigt fäste, Att tro på mister Pip, jag är inte så säker att jag tror på författaren."
SvaraRaderaJag gillade inte alls. Tråkigt nog.
http://hermiasay.blogspot.com/2008/07/jag-tror-inte-p-lloyd-jones.html
Just litteraturens kraft är det försonade i boken, utifrån mitt perspektiv Agnes.
SvaraRaderaJaha, Hermia det verkar som om vi reagerat ganska lika, du och jag. Dessutom läste jag La B:s recension och inser att det är mycket osannolikt att jag kommer att tycka bättre om den avslutande delen. Men, jag ska faktiskt läsa klart i alla fall.