"Det är hjärnbråck. Man skulle kunna öppna kraniet och trycka hjärnan tillbaka, men också då skulle man i bästa fall få ett slags grönsak till resultat." Det här fruktansvärda beskedet om den nyfödde sonen får Fågel av läkaren på sjukhuset. Fågel blir lamslagen och, enligt gamla mönster, söker han fly verkligheten med hjälp av alkohol. Han återknyter även kontakten med en före detta flickvän och bor hos henne medan den nyförlösta hustrun ligger på sjukhus. Fågels hela värld rämnar, han blir av med arbetet och kan inte se någon lösning på problemet med barnet. Kommer det att överleva? Kan man se till att det dör?
Mardrömmen påminner på många sätt om Kafkas Processen och Camus Främlingen. Något oväntat inträffar, hela världen förändras och huvudpersonerna har ingen förmåga att anpassa sig till den nya situationen. I stället blir de apatiska och världsfrånvända. Fågel har hela sitt liv skapat en förljugen bild av sig själv och i stället för att hantera livets motgångar flyr han. Om man enbart tittar på hans beteende är det naturligtvis lätt att fördöma honom, men om man läser med ansatsen att försöka förstå framträder en rädd, liten man som inte kan hantera sina skuldkänslor. I stället vänds dessa i aggressivitet, han hamnar i bråk och han drivs att förnedra orsaken till hans lidande - det kvinnliga.
Mardrömmen har en febrig, desperat karaktär, som gör läsaren uppskakad och upprörd. Författaren utforskar människans psyke utan att väja för det obehagliga. Texten är konkret och deskriptiv, den lämnar tolkningarna till läsaren. Man får således som läsare anstränga sig lite om man vill förstå vad som driver Fågel att handla som han gör.
Bakgrunden till romanen är delvis självbiografisk. Vid 28 års ålder fick Oe en hjärnskadad son, vilket förändrade hela hans liv. I ljuset av detta blir Mardrömmen än mer intressant. Jag beundrar författarens mod, att våga utforska sina egna "skamliga" reaktioner och dessutom sätta dem på pränt kräver något utöver det vanliga. Eftersom jag arbetar med hjärnskadade barn och deras föräldrar har romanen varit givande på många plan. I mitt arbete ingår att förstå och stödja föräldrar och att hjälpa dem att våga uttrycka sina kluvna känslor inför att få en barn med en funktionsnedsättning. Oe har här hjälpt mig att bli mer vidsynt.
"Om någon en gång blivit förgiftad av självbedrägeri kan han inte fatta beslut om sig själv fullt så enkelt." (sidan 146)
"Vet ni att Kafka skrev i ett brev till sin far, att det enda en förälder kan göra för sitt barn är att välkomna det när det är fött." (sidan 165)
"Men det tycks vara så att verkligheten tvingar en att leva anständigt om man lever i verklighetens värld." (sidan 207)
Jag HADE tänkt läsa Mardrömmen innan maj, men det blev inte riktigt så (nå ja, april är inte slut än, men ändå). Eventuellt ger jag mig på Människornas jord istället, lite senare.
SvaraRaderaJag förstår exakt, Pennskaftet blir troligen läst i juni...
SvaraRaderaLyran, jag tror att det faktum att du arbetar med hjärnskadade barn har gett dig en något bättre upplevelse av Mardrömmen än vad jag hade. Eller så var jag inte på samma intellektuella nivå som du när jag läste den för drygt 10 år sedan.
SvaraRaderaJag kunde se att herr Fågel agerade mycket utifrån rädsla för de förändringar det hjärnskadade barnet skulle innebära, och även utifrån rädsla för sig själv.
Men ändå var hans agerande på så många sätt egoistiskt och förnedrande att jag hade svårt att se några som helst försonande drag hos honom.
ps. Har ju läst både Oz och Lahiri, men recensionerna låter tydligen vänta på sig. ds.
SvaraRaderaJag tror att det kan handla om att jag i jobbet tränat bort att värdera människor och i stället försöka förstå dem. Då blir böcker som Mardrömmen och Lolita mer intressanta.
SvaraRadera