I natt jag drömde

Som drömintresserad psykolog brukar jag mycket sällan dela med mig av mina nattliga drömmar offentligt, men nu ska jag göra ett undantag. I natt drömde jag en mycket fin dröm om någon som jag nog uppskattar mer än jag varit medveten om. Drömmen inleds med att jag är gäst på ett tjusigt kalas och det visar sig att jag blivit bjuden på årets begivenhet, prinsessbröllopet. Eftersom min åsikt är att monarkin bör avskaffas (trots att jag inte längre orkar ta strid om detta) känner jag mig något malplacerad. Jag är dessutom inte heller galatypen, den enda fest jag verkligen skulle vilja gå på någon gång äger rum den 10 december varje år. I vilket fall står jag där och känner mig bortkommen och önskar att det skall komma någon jag kan tala med. På ett sådant kalas kan man ju ändå förvänta sig att träffa intressanta människor. Och vips dyker Horace upp, den förre ständige ni vet. Vi diskuterar naturligtvis Nobelpriset och jag gör mina försök att påverka akademien. Jag ska berätta för er vem jag tipsar Horace om, så småningom. Horace känner av någon underlig orsak inte ens till den här författaren och tyvärr tröttnar han på mitt sällskap och försvinner. Återigen står jag där allena och ser nog lite bortkommen ut. Jag förstår att man måste ha kavaljer med sig på den här sortens tillställningar och det ska jag komma ihåg ifall Vickan verkligen skickar en inbjudan. Just när det börjar kännas rejält jobbigt att stå där och känna sig utanför, dyker min kavaljer för kvällen upp. Jag vet inte vem som ordnat med denna date, men jag är den personen tack skyldig. För den man som dyker upp är ingen mindre än Jean-Marie Gustave Le Clézio! Resten av kvällen ägnas åt förtroliga samtal om livet, Gud och döden, allt på elegant franska, hur nu det gick till.

Nå, berätta nu om era litteraturrelaterade drömmar!