När Raj drömmer om David väcks gamla, smärtsamma minnen till liv, minnen Raj trängt undan i många år. Drömmen får Raj att återuppleva delar av barndomen på Mauritius sextio år tidigare. Han tänker tillbaks på familjens fattigdom, faderns brutalitet, moderns kärleksfulla omsorg och sorgen efter de två bröderna, som omkom under ett häftigt oväder. Raj minns leken med bröderna, han minns samhörigheten dem emellan och han minns sin stora förtvivlan över deras död. Strax efter det att bröderna förolyckats flyttar familjen och fadern börjar arbeta som väktare i ett fängelse. Det visar sig att fångarna inte är de tjuvar och mördare Raj föreställt sig, utan judiska flyktingar som internerats. Raj lär känna en av pojkarna, David, pojken som påstår att han delar namn med stjärnan han bär. Raj är okunnig om händelserna i världen och får inte förrän han är vuxen klart för sig att David var en av c:a 1500 judar som flytt Europa, bara för att avvisas från Palestina och transporteras till den brittiska kolonin Mauritius, där de hölls fängslade fram till 1945.
Den siste brodern är en mycket vemodig berättelse om ett barns sorg och längtan. Raj växer upp i en familj som präglas av faderns aggressiva utbrott, brödernas gemenskap och moderns omsorger. När bröderna dör blir Raj närmast förlamad av sorg, skuld och ensamhet. Han är övertygad om att föräldrarna hellre önskat att någon av bröderna överlevt. För att i någon mån sona sin skuld förvägrar sig Raj att vara med andra barn och leka. Han isolerar sig och håller till i naturen. Av en slump upptäcker han David och känner att det finns ett band mellan dem.
Bokens naturskildringar är underbart vackra och har närmast en sensuell karaktär. Tonfallet i romanen är vemodigt och känslosamt. Berättaren är en äldre man som ser tillbaks på sitt liv och försöker beskriva allt så sanningsenligt som möjligt. Språket är poetiskt vackert och personbeskrivningarna fylliga, detaljerade och nyanserade:
Vad gjorde pappa under hela tiden, nu när hans händer inte längre var sysselsatta med att skörda sockerrör och hugga av dem huvudet med dess krona av vita, flygiga blommor som hade gjort så många arbetare blinda, vad gjorde han med sina bara, valkiga händer, som nu var utan de tygremsor han lindade dem med för att skydda dem så gott det gick mot taggar, flis och stickor? Vad gjorde han med munnen som under den oändliga resan inte fick känna smaken av arrak, som inte blev bedövad av den starka, beska spriten, vad gjorde han med sin hesa röst utan plantagesångerna, lägersångerna visorna om eländet och klagolåtarna över arbetet? Vad gjorde en sådan man när han överläts åt sig själv, utlämnad åt resan med det som återstod av hans familj, utan den gröna bambukäppen med noder och nerver som han rappade våra kroppar med? (sidan 26)Sammantaget har denna roman en handling som berör, en vemodig stämning, huvudpersoner som är lyhört tecknade och ett mycket vackert språk. Läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar