Darling River

Darling River av Sara Stridsberg, utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2010.

Darling River är en, eller snarare, fyra berättelser om tillfångatagna honor. Kanske kan man också säga att romanen ger fyra varianter av ett och samma livsöde, det utnyttjade honbarnets öde. Darling River bygger på Vladimir Nabokovs underbara, gräsliga roman Lolita, i vilken vi får lära känna den rovgirige pedofilen och ta del av hans syn på nymfetter och kärleksrelationer. I Stridsbergs nya roman får vi ta del av honornas perspektiv. Här får vi möta Lo, som pendlar mellan att vara en kärlekströstande flicka och en groteskt uppsvälld, ruttnande hona. Vi får också följa Dolores Schiller - ursprungligen Lolita Haze - som är på väg till Alaska för att föda en dödfödd flicka och sedan avlida i barnsäng. Vi möter också apan, som tillfångatagits i unga år, och vetenskapsmannen som försöker lära henne teckna. Slutligen får vi också följa en anonym mor som lämnat sitt barn och som hektiskt drar från stad till stad för att undvika återseenden.

Bokens komposition är genialisk. De fyra berättelserna vävs in i varandra på ett mycket skickligt sätt, de ger ekon, avspeglingar i varandra. Aborter, födslar, övergrepp, till synes galna vetenskapsmän/läkare kommer och går genom de fyra variationerna. Ibland undrar jag under läsningen vem som är vem, sedan inser jag att det är själva poängen. Man skulle kunna beskriva berättelserna som fyra nyanser av död. Författarens språk är glasklart och ger på något sätt en dämpande effekt som gör att man står ut med innehållet. Texten är provocerande, men inte manipulativ, jag får en känsla av att författaren vill hjälpa läsaren att kunna ta till sig honornas berättelser.

Romanen innehåller många intressanta teman, de som väckt störst gensvar hos mig handlar om självbilder, speglingar. Vi får ta del av uppskakade berättelser om det som händer med självbilden hos utnyttjade barn. Barnen/kvinnorna söker livet genom efter en sann bild, de letar efter sig själva i speglar och i andras blickar.

Jag läser allt jag kommer över på Nationalbiblioteket. Jag letar efter en bok som handlar om mig. (sidan 85)

Ändå har hon stått i timmar och betraktat sin vita gestalt i en hotellspegel innan hon vågat ge sig ut på gatorna, men inga speglar har någonsin tillhört henne. Spegeln har alltid förväxlat henne med någon annan. (sidan 104)

Den första drömmen. I tiden före speglarna uppsökte människan floder, sjöar och isar för att hitta sin bild i vattenytorna. Barn sökte sig till floden för att möta sin spegelbild för första gången. De hoppades på att möta någon annan än den som deras omgivning beskrivit. Även moderna barn uppfattar ofta sin egen spegelbild som mer verklig är omgivningens reflekterande blickar. Dessa barn blir stående vid offentliga speglar i dagar blinda och döva för allt som händer omkring dem. Spegelytan visar en gestalt som barnet har väntat på länge, men på den andra sidan om silverglaset finns bara tomhet. Att fastna i en spegel är att fastna i en dröm. (sidan 243)

Ett annat smärtsamt, påträngande tema i romanen är instängdhet, fångenskap. De fyra honorna stängs in i livmodern, i urvuxna spjälsängar, i trånga kläder, i burar och i bilar. Och alla "burarna" blir nedsmutsade och förgiftade av honornas fångenskap. I grunden kanske man kan säga att alla honorna fångats in av mannens blick och att hon där hålls fången. Ingen flyktväg finns eftersom fångenskapen blir en livsnödvändighet, något honorna anpassar sig till och söker sig till.

Man kan uttala sig om den glasklara prosan och den intressanta kompositionen, men i slutändan är det läsupplevelsen som är det viktiga. Och upplevelsen att läsa Darling River är mer fysisk och känslomässig än intellektuell. Boken är oerhört uppskakande, bitvis närmast plågsam. Jag har varit tvungen att ta flera pauser under läsningen för att inte alldeles gå i bitar. Samtidigt är romanen helt fantastisk, upplysande och klargörande. Det här var mitt första möte med Sara Stridsberg och detta möte har lämnat mig omtumlad och andlös. Darling River är en bok man behöver läsa både två och tre gånger och det är en bok jag ser fram emot att tränga djupare in i. Kort sagt är detta något av det bästa jag läst.