Aprils frusna blommor

Aprils frusna blommor av Ismaïl Kadaré, utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2003.

Konstnären Mark bor någonstans i Albaniens avlägsna bergstrakter i en liten stad. Här ägnar sig Mark åt att måla, helst målar han sin fästmö och under pauserna ägnar paret sig åt varandra. Fästmön är en modern ung kvinna, som reser till huvudstaden och rakar sig under armarna. Mark och fästmön lever i ett postkommunistiskt Albanien, som ännu inte riktigt valt riktning. Människorna i den lilla staden fascineras av det västerländska, och ett bankrån får stå som symbol för att västliga värderingar äntligen hittat till Albaniens utkant. När ett mord sker börjar dock en del ropa efter Kanun, den gamla lagen om som förespråkar blodshämnd. Mark och fästmön blir indragna i skeendena på oväntade sätt.

Romanen är framför allt intressant utifrån sitt sätt att ställa västerländska nymodigheter mot uråldriga seder i ett land som nyligen befriats från en diktatur. Människorna längtar efter materiellt välstånd och västs alla egenheter. Samtidigt visar författaren att man inte så lätt gör sig av med gamla föreställningar, de finns djupt begravda i grottor och i människorna. För varje kapitel i romanen som beskriver den moderna, medvetna nutiden, finns motkapitel fyllda av myter, legender och drömmar som är verksamma på mer eller mindre omedvetna nivåer.

Jag uppskattar i hög grad författarens sätt att gestalta den komplexa människan som drivs av både medvetna tankar och omedvetna föreställningar. Berättelsen kan ses både utifrån ett individual- och ett samhällsperspektiv och den skildrar de konflikter som uppstår vid brytpunkter på ett mycket nyanserat sätt. Det är inte helt lätt att förstå allt i författarens symbolik, men språket och något i sättet att berätta gör att jag tycker mycket om romanen och vill läsa mer av Kadaré.