Sju stenar till den otrogna hustrun

Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata, utgiven av Elisabeth Grate förlag, 2009.

I en liten, avlägsen by vid öknens rand väntar den gravida trebarnsmamman Noor på sitt straff, hon är skyldig till äktenskapsbrott och dömd att stenas till döds. Hela byn har vänt Noor ryggen, maken har lämnat henne och tagit de tre sönerna med sig. I byn arbetar dock en fransk hjälporganisation och dit kommer en dag en kvinna, främlingskan. Främlingskan har i all hast flytt från sitt liv efter det att hennes älskare återvänt till sin hustru och hennes katt avlidit. Främlingskan blir mycket upprörd över Noors situation och gör allt hon kan för att få mullor, shejker och ministern för bekämpande av syndigt leverne att ändra domslutet. Till slut lyckas hon utverka att Noor ska få föda sitt barn innan hon stenas. En udda vänskap växer fram mellan Noor, den galna profetiska Amina och främlingskan.

Den här romanen handlar om en främmande kultur, om vår egen kultur och om våra reaktioner då vi inte längre kan använda vår inre kompass för att styra rätt och undvika faror. Inget i främlingskans tidigare liv har förberett henne på möten med kvinnor som inte alls fungerar på det individuerade, differentierade västerländska sättet. Kvinnorna främlingskan möter tycks vara utbytbara, både i männens och deras egna ögon. En kvinna ska straffas; vem spelar inte så stor roll. Främlingskan har stora svårigheter att anpassa sitt beteende till det förväntade i ett samhälle som bygger på olikhet och åtskillnad mellan könen.

Det är också mycket svårt för främlingskan att förstå att Noor själv accepterar sharialagen och anser att hon bör straffas. Det främlingskan uppfattar som en regelrätt våldtäkt beskriver Noor som ett kärleksmöte. Hon anser själv att hon varit otrogen. Varför gör hon det, undrar vi, som ser henne som ett offer? För att hon, i lika hög grad som vi, är en del av sin kultur. Kanske är det ett sätt att bevara ansiktet, kanske handlar det helt enkelt om att man har en helt annan definition av samtycke och våldtäkt än vi har. Det är intressant att författaren beskriver främlingskans svårigheter att förstå, samtidigt som hon låter båda kvinnorna dela erfarenheten att vara inblandade i otrohetsaffärer. Jag får intrycket att författaren arbetar med egna upplevelser av att vara lika, olika, delaktig, utanför, individ, kvinna.

De lagar och det synsätt författaren beskriver är ohyggliga vantolkningar av Koranens budskap. Det är viktigt att vara medveten om att romanen skildrar fundamentalism och de värsta avarter av Islam som står till buds. Den värld som här beskrivs handlar mer om uråldriga traditioner än om religion, här har "fromma" män anammat och iklätt gamla sedvänjor nya religiösa ord. Kvinnoförtryck varken börjar eller slutar med Islam.

Det poetiska, sagobetonade språket lyfter den här romanen till höga höjder. Texten är smärtsamt vacker och kontrasten mellan skönheten i det måleriska språket och den trista, fula verklighet som skildras är hjärtskärande. Berättelsen förs framåt ur olika perspektiv, ibland är den allvetande berättarrösten tydlig, ibland tycks Noor själv föra ordet och ibland är det Amina, ingens dotter, som framför sina tankar. Främlingskan, fransyskan tilltalas med du. Jag brukar inte vara förtjust i du-tilltalet, men i den här romanen är det perfekt. Det finns inget kvinnligt jag i den här boken, inte ett jag i vår vanliga västerländska mening. Här finns mer eller mindre differentierade kvinnor och ett vittne, en biståndsarbetare, ett Du, en läsare.

Sammantaget är det här en mycket bra, mycket läsvärd roman som skildrar ett vidrigt kvinnoförtryck.