Som en mycket ovan serieläsare gav jag mig in på projektet att både läsa och recensera Stéphane Heuets ambitiösa försök att omvandla På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust till en grafisk roman. Jag måste nog erkänna att detta blev mig lite övermäktigt. Jag är osäker på om jag gör boken rättvisa, men ska ändå försöka skriva ner mina tankar.
Jag har inte läst originalromanen, men vet ju naturligtvis att den är mycket ordrik. Av vad jag läst om romansviten tycks det vara ett verk som fokuserar på detaljerade utforskningar nedtecknade med ett briljant språk. Att ens försöka omvandla detta till en grafisk roman verkar vara ett helgalet projekt. Därför hoppades jag verkligen att det skulle ha lyckats. Jag ville verkligen tycka om boken.
Men den är tyvärr inte särskilt bra. Det är för mycket att läsa tycker jag och för lite gestaltningar i bild. Det som gör det närmast omöjligt för illustratören är naturligtvis att nästan inget händer i boken, medan känslor analyseras och ting beskrivs så detaljerat att jag misstänker att Proust hade en del problem av det slag jag brukar stöta på i yrket.
Men trots detta har faktiskt läsningen av den grafiska versionen gjort mig nyfiken på originalet. Jag undrar hur det kommer att gå för överklassgossen, var högsta önskan är att få en godnattkyss av sin mor. Så även om jag inte kan ge Heuets version så högt betyg har den ändå bidragit med något. Kanske ni ändå borde testa, ni också.
Jag spenderade en sommar med att läsa hela sviten. Det är det bästa jag läst! Ett varningens ord: när jag var klar läste jag inte skönlitteratur på flera år. Inget kunde mäta sig, allt kändes blaha, blaha! Jag har svårt att tänka mig den i teckningar, men blir lite nyfiken att kolla in.
SvaraRaderaHar bara läst första delen och blev inte biten. Många verkar dock reagera som cecber och inte kunna läsa alls efter att ha läst Proust.
SvaraRaderaJag är nyfiken på originalen, men de får nog vänta ett tag. Jag har ju en del i mina hyllor som behöver läsas.
SvaraRadera