67-årige Trond har dragit sig undan från omvärlden efter ett långt liv som stadsbo och egenföretagare. Han är nu änkeman och har bosatt sig i en liten stuga i skogen, där han försöker bygga upp en tillvaro i lugn och ro. I byn träffar han dock en man han känner igen från barndomen och hågkomster från en mycket speciell sommar, den sommar han tillbringade med fadern i en liten fäbod, gör sig påminda. Det var sommaren 1948, kriget var slut och Trond var på väg att bli man. Tillsammans med fadern flottade han timmer och levde nära naturen. Det var en sommar som präglades av ungdomens övermod, en sommar som dock för alltid kom att överskuggas av det som hände när hösten kom.
Det här är en fantastisk skildring av en komplicerad far-sonrelation. Trond är 15 år och gör allt han kan för att imponera på sin pappa och få hans uppskattning. Han ser upp till fadern och försöker anamma dennes stoiska inställning till smärta och trötthet. Samtidigt skaffar sig Trond egna erfarenheter av en begynnande manlighet och konkurrerar gärna med fadern om kvinnornas uppmärksamhet. Fadern visar sin uppskattning, men tycks ha tankarna på annat håll. Allt eftersom får Trond också veta vad fadern sysslade med under kriget och han inser att fadern har ett helt eget liv, vid sidan av att vara familjefar.
Berättarperspektivet växlar mellan nu- och dåtid. Vi får parallellt lära känna den äldre mannen Trond och ynglingen Trond. I stillsam takt rullar en historia fram, en historia som fängslar och berör mig. Den äldre mannens kärvhet ställs mot den yngres ivriga längtan efter bekräftelse. Den äldre mannens upptagenhet av praktiska sysslor i vardagen och önskan att klara sig själv ställs mot ynglingens framtidsdrömmar. Den gamle mannens resignation och väntan på döden ställs mot ungdomens obändiga hopp och vilja.
Berättelsen slingrar sig fram i stilla mak, precis som den älv stor del av handlingen kretsar kring. Språket är oerhört vackert, stämningen lågmäld och melankolisk, samtidigt som man tidigt kan ana att något obehagligt kommer att tränga sig på. Naturskildringarna är lustfyllda, man kan lätt föreställa sig hur det skulle vara att ta en ridtur i skogen vid älvens brus.
Sammantaget är detta en underbar roman, som får ett mycket högt betyg av mig. Det är i grunden en roman som gestaltar människans ensamhet, barndomens obevekliga påverkan och kärleken till en far.
Förutom att jag, liksom du, tyckte den här boken var oerhört bra, så var det framför allt alla historier som man _inte_ fick veta svaret på som gjorde berättelsen så mångbottnad. Hur har Trond levt hela sitt liv mellan den här tonårssommaren och sin flytt till stugan i skogen?
SvaraRaderaHur såg han egentligen på det förhållande som fadern hade och hade haft med kvinnan (nu har jag glömt hennes namn) under kriget, henne som han lämnade sin familj för?
Och vad var det egentligen som hände när Tronds hustru dog?
Historien kommer från en man som återupplever och berättar bara det han själv vill se och minnas, och det är ett väldigt intressant perspektiv, tycker jag.
Ja, jag håller helt med dig om detta. Och jag gillade att man inte fick en hel historia berättad, det handlar ju om skönlitteratur, inte om redovisning.
SvaraRadera