Visst kan det vara kul att läsa om konflikter bland giganterna, men jag blir ledsen när jag plötsligt tvingas inse att människor jag beundrar tillgriper metoder jag inte gillar.
I flera artiklar i DN senaste veckan har det debatterats om Salman Rushdie och interna konflikter i Svenska Akademien. Allt startade med ett mycket sympatisk porträtt av Peter Englund - den motvillige efterträdaren. Jag satt och småmyste under läsningen och kände att "vi" har en ständig sekreterare, man kan vara stolt över (fast jag tyckte mycket om den avgående också).
Kerstin Ekman var dock mindre förtjust i reportaget än undertecknad och kritiserar Englund för att försöka skriva om historien gällande konflikten om Rushdie. Kerstin Ekman har, som bekant, lämnat sin stol i Svenska Akademien, enligt hennes själv p g a att Akademien inte självklart uttalade sig till stöd för Rushdie då denne utsattes för dödshot från fundamentalister för att ha skrivit Satansverserna. Ekman är ganska bitsk i sin kritik mot Englund och mot den lojalitet mot Akademien hon tycker att han företräder.
Som väntat bemöter Englund Ekmans kritik några dagar senare, och tyvärr gör han det på ett sätt som jag inte alls uppskattar. Jag uppfattar hans tonfall som nedlåtande och uttrycker man sig på detta sätt får man räkna med att konflikten övergår i en debatt kring manliga maktstrukturer. Som man i högre ställning kan man inte unna sig lyxen att kritisera en kvinna för att hon är upprörd. Man kan inte sätta sig i positionen som lite oförstående, när man är så intelligent som Englund. Och man klappar inte lite tröstande kvinnor på huvudet för att lugna dem! Detta retar faktiskt gallfeber på ganska många av oss. Och sakfrågan blir av mindre betydelse. Skärpning, tack!
Läs andra bloggares inlägg om Svenska Akademien, Rushdie-affären, Peter Englund, Kerstin Ekman.
Det där tonfallet fanns väl redan i den inledande intervjun:
SvaraRadera"Den kvinnliga ledamot han själv föreslog sa emellertid att om någon nämnde hennes namn på allvar skulle hon kasta sig ned på marken och skrika."
Jag tvivlar på att Katarina Frostensson eller Trotzig eller vem det nu var skulle uttrycka sej på det sättet.
Jag funderade faktiskt över den kommentaren också, men kom fram till att det var ngt Kristina Lugn lite släpigt skulle kunna yttra, med glimten i ögat. Däremot kände jag mer tveksamhet kring att man överhuvud taget nämner könet på den ledamot man föreslagit.
SvaraRaderaJag undrar om det kan vara så att det är saker som inte sägs öppet utan mellan raderna och då uppfattar vi som läsare det som trista tongångar för vi förstår inte.
SvaraRaderaJa, visst är det uppenbart att en hel del insinueras i inläggen.
SvaraRaderaJag tycket att hela ordväxlingen var helt absurd! De säger ju inte emot varandra utan bekräftar varandras berättelser! Lägg ner säger jag! Och manligt/kvinnligt kan ju då också kontrasteras mot gammal och klok versus pojkspoling som Ekman använder sig av tycker jag.
SvaraRaderaDet var naturligtvis väldigt dumt av Englund att dra upp den gamla historien igen - han borde förstått att diskussionen skulle bli så här affekterad. Ekman är inte någon som glömmer i första taget - och det verkar som om hon tycker sig ha en mission - att göra Akademien mer stridbar och rakryggad, mindre konservativt ängslig. (OBS, tror jag) Nå det är väl vällovligt, tycker jag. Att försvara yttrande- och tryckfrihet borde vara en av de viktiga uppgifterna för en litterär akademi. Och naturligtvis är det en svår uppgift.
SvaraRaderaJa ålder och erfarenhet är också viktiga komponenter i denna ordväxling, cecber.
SvaraRaderaJag, visst är det väl helt enkelt himla klantigt, lustigkulle.
"Som man i högre ställning kan man inte unna sig lyxen att kritisera en kvinna för hennes upprördhet." Och inte heller vara oförstående. Förlåt en man som nu frågar: varför då?
SvaraRaderaMen först en titt på Ekmans svar idag där hon själv medger att "om ett uttalande till stöd för Salman Rushdie hade behandlats riktigt, om mitt förlag hade framförts av Allén och blivit förkastat så hade jag vackert fått sitta kvar". Dvs att det var det dysfunktionella samarbetsklimatet mellan ledamöterna, och inte ett stöd eller ickestöd i sig, som var anledningen till hennes avhopp.
Om det är så, så är både Ekman och Englund överens i sakfrågan. För Englund har aldrig påstått att Ekman hoppade av någon annan orsak än Rushdiekonfliken (vad den nu än berodde på). Är det då så konstigt att han är oförstående inför hennes arga reaktion? Och i så fall måste han väl som människa (trots att han är man) få säga det? I mina ögon framför han dessutom detta oförstånde ganska nedtonat, till skillnad från Ekman som raljerar om att han som historiker inte är källkritisk och att han dessutom inte ska befatta sig med saker han själv inte varit med om. Jag använder odet "raljerar" för det sistnämnda är definitivt en provocerande elakhet att säga till en historiker, vilket Ekman säkerligen är väl medveten om. Det är dessutom tämligen sarkastiskt att säga till någon i en konflikt där man själv påstår sig försvara yttrandefriheten.
Så åter till frågan då: Varför har Englund inte rätt att vara oförstående till kritik som han faktiskt inte tycker är rättvis? Finns det en patriarkal arvssynd som diskvalificerar alla män, i alla situationer, från att ha en egen åsikt om denna åsikt förmodas vara annan än en kvinnas?
Förlåt denna långa kommentar, men hade ditt inlägg i övrigt inte varit så välskrivet, hade jag aldrig kommenterat. :-)
Nej det finns, som jag ser det, ingen patriarkal arvssynd som gör att män inte får ha en annan åsikt än en kvinna. Motsättningar leder ofta till utveckling. Men det finns bättre och sämre sätt att uttrycka sig i konfliktsituationer. Och vissa sätt att uttrycka sig om kvinnor (eller om män) har blivit oerhört laddade eftersom de använts i hög grad under historiens gång. Att kritisera kvinnor för att de blir upprörda är en metod som använts för att förringa kvinnors åsikter, protester under århundraden. Kvinnor beskrivs som hysteriska eller upprörda, medan män i samma situation snarare beskrivs som förbannade. Och det ligger en osynlig värdering i ordvalet, det är helt OK och kraftfullt att bli förbannad, medan det inte alls är lika positivt att bli upprörd.
SvaraRaderaJag är övertygad om att Ekman mycket medvetet raljerade med saker hon vet är känsliga för en historiker. Hon har en ganska rak aggressiv ton i sitt inlägg, jag skulle tro att hon ville reta upp Englund.
Och han går i fällan, men tycks inte riktigt veta vilket tonfall som passar bäst. Därför blir det ett inlägg som präglas av en passiv aggressivitet, där han försöker gömma sin irritation genom att vara oförstående och lite nedlåtande. Problemet är att i alla fall inte jag köper att han är så oförstående eller omedveten.
Dessutom handlar det som sagt inte bara om en konflikt man/kvinna utan också om att Englund har en överordnad ställning som gör att han inte kan/bör ge sig in i hätska debatter offentligt.
Sakfrågan vet jag egentligen inget om.