Jag hade en del svårigheter att komma in i Hungerns visa, helt enkelt för att jag tidigare läst Afrikanen. I denna berättar Le Clézio om hur han som 8-åring gör den långa resan till Nigeria, där han för första gången träffar sin far, som länge arbetat som läkare i den afrikanska bushen. Boken är ett verklighetstroget porträtt av Le Clézios far. När jag började läsa Hungerns visa visste jag att denna skulle handla om Le Clézios mor, men jag fick ingenting att gå ihop. Det som dock skiljer böckerna är att Hungerns visa är en roman, berättelsen handlar om Le Clézios mor i fiktiv form. Jag önskar att jag insett detta från början, nu förtog min förvirring lite av läsglädjen, åtminstone i början av romanen.
Hungerns visa handlar om den unga flickan Ethel, som växer upp i Paris strax innan andra världskriget. Ethels familj är välbärgad, men detta innebär ingalunda att familjelivet är lyckligt. Föräldrarna grälar ofta och fadern har en älskarinna. Ethel har en nära bundsförvant i den äldre släktingen monsieur Soliman, som tyvärr dör när Ethel ännu är ett barn. Fadern lurar av flickan arvet och lyckas senare förlora alla pengar genom okunnighet och spekulationer. Under barndomen har Ethel ytterligare en vän, den fattiga klasskamraten Xénia. Xénias familj har flytt från Ryssland och kamratens fattigdom och ursprung väcker många funderingar och skamkänslor hos Ethel. Det är svårt att hantera att vara välbärgad när ens vänner inte är det.
I romanen skildras också den utbredda antisemitismen och nazismens framväxt. De välbärgade, fördomsfulla människorna som samlas i familjens salong ser positivt på Hitler och den ordning han lyckas åstadkomma. Han ses som en garant mot bolsjevismen. Förvåningen blir därför stor när Tyskland invaderar Frankrike och de som tyckt sig vara högre stående ses som patrask. Ethels familj drabbas mycket hårt av kriget, samtidigt som Ethel finner kärleken.
Hungerns visa är ett mycket fint kvinnoporträtt och en nyanserad skildring av ett historiskt skede. De båda perspektiven, det individuella och det samhälleliga, förstärker varandra och skapar en fördjupad förståelse hos mig som läsare. Språket är elegant, men emellanåt tycker jag mig sakna delar av berättelsen. Le Clézio är som alltid läsvärd, och berättelsen om barnet och den unga kvinnan Ethel är gripande och vacker.
Så bra att jag läste din recension innan jag läser boken. Jag har också precis läst Afrikanen och tänkte mig att den här boken var en fortsättning.
SvaraRaderaLiisa