"Ålderdomen är inte en kamp - ålderdomen är en massaker." (sidan 165) Detta är kontentan av Philip Roths tjugosjunde roman - Envar. I inledningen av boken får vi ta del av de anhörigas tankar och känslor i samband med huvudpersonens begravning, därefter får vi följa huvudpersonen från barndomen i faderns ur- och juvelerarbutik till ålderdomen då han slutligen förlorar kampen mot sjukdom och lidande. Vi får ta del av huvudpersonens berättelse om sina äktenskap, sina barn och sin svårighet att stå emot sexuella frestelser. Mot slutet får vi också läsa om huvudpersonens alla kontakter med vården, om komplicerade ingrepp och om hans tankar kring döden.
Skildringen av huvudpersonen i Envar är oerhört bra. Fram träder en man som slits mellan att vilja försonas och vilja försvara sig. Han försöker ärligt granska sig själv, han uttrycker ånger över vissa val han gjort i livet som sårat andra, han erkänner sin bitterhet och avundsjuka mot den kärnfriske äldre brodern och han försöker se sina bevekelsegrunder som de är. Men när det gäller relationen till sönerna tar det stopp. Då vill inte den äldre mannen alls bära ansvaret för sitt misslyckade föräldraskap längre, då framträder i stället en tämligen oförsonlig, hård, aggressiv attityd.
Romanens språk är lättläst och fullständigt fritt från sentimentala floskler, det finns ett driv i texten som gör att man har svårt att lägga ifrån sig boken. Det rena, enkla språket kombinerat med den osminkade skildringen av huvudpersonen gör Envar till en mycket läsvärd roman. Resan mot det obevekliga slutet är smärtsamt att ta del av, skildringen av kroppens förfall och slutliga svek väcker känslor av sorg och vrede hos mig. Där författaren Philip Roth lyckas vara helt konsekvent i sin skildring av ålderdomen, ryggar läsaren jag tillbaks och vill helst inte veta allt.
Förr eller senare är det väl ändå dags att ge Nobelpriset till en amerikan, då borde Roth ligga bra till.
Kul att Envar föll dig i smaken!
SvaraRaderaOch eftersom han nog aldrig får Nobelpriset kan ju den här tanken vara till tröst:
Jag har ju också läst Envar och den sitter kvar......och som jag skrev i min recension, fler sådana här böcker kommer att komma, tro mig! Barndomen har de flesta författare gjort upp med, nu återstår resten av livet i och med ålderdomen.
SvaraRaderaLäser nu Oryx & Crage, hade ingen aning om att det var en dystopi! Känns lite påfrestande men jag läser på.....:-) Intressant att läsa en sån bok också iofs, du lyckas verkligen variera läsupplevelserna måste jag säga!
Den här boken hade jag tänkt läsa på min resa, men jag är nog, av tidsbrist, tyvärr tvungen att hoppa av resan. Men Envar kan ju få hamna på listan över böcker jag skall läsa någon gång, den verkar intressant!
SvaraRaderaJAA!! Oh, vad jag tyckte om den här boken. Läste den förra julen och den sitter fortfarande kvar som en otroligt stark läsupplevese. Håller med Violen om att det förmodligen kommer att komma fler uppgörelser med kroppens svaghet, att försonas med det faktum att man blir äldre. En av mina stora favoriter.
SvaraRaderaEnvar sitter kvar i tankarna, ja. Och det kommer säkerligen en hel hög böcker på detta tema när 40-talisterna inser att de blivit gamla ;-)
SvaraRaderaHar skrivit om Envar här: http://lillaosblogg.wordpress.com/2009/10/25/jag-hoppas-pa-roth/
SvaraRaderaTyckte också väldigt mycket om dem och ser fram emot att läsa mer av Roth.
Ännu en bok jag hade missat om det inte varit för din resa!