Visst kan Lotta cykla av Astrid Lindgren, illustrationer av Ilon Wikland, utgiven av Rabén & Sjögren.Lotta på Bråkmakargatan var dotterns första möte med Astrid Lindgren - och det blev en perfekt introduktion till Astrids fantastiska värld. Dottern har sett filmerna om Lotta och vi läser ofta om Lotta. I Visst kan Lotta cykla fyller Lotta fem år och allt hon önskar sig är en cykel. Men mamma, pappa och syskonen säger att Lotta är för liten för att cykla; hon kan klara sig med sin trehjuling. Lotta blir jättearg och bestämmer sig för att knycka Tant Bergs cykel. Men, den är alldeles för stor och vill inte stanna...
I Lottas värld har alla sina bestämda roller. Mamma är hemmafru, hon pysslar med gardiner och uppfostrar barnen. Pappa arbetar och är den som "skämmer bort" barnen. Jonas är en stark, modig pojke och Mia-Maria är en duktig flicka. Miljön är en småstadsidyll. Trots att jag kanske "borde" vara mer genuskorrekt kritisk till den här berättelsen får den mig bara att längta efter en trygg, mindre komplicerad värld, en värld där barn har föräldrar som har tid för dem. Här finns också fin tillgång till "den äldre generationen" i form av grannen, tant Berg.
Lotta är en härlig identifikationsfigur för små flickor och pojkar. Hon får vredesutbrott i klass med de min dotter hade då hon var tre år, hon är envis som en gammal get, hon är nyfiken, uppfinningsrik och precis lagom modig. I Visst kan Lotta cykla blir Lotta både arg och ledsen, hon bryter mot reglerna och hon gör sig illa. Men, trots att Lotta inte kanske "förtjänar det" får hon ändå sin älskade cykel på slutet, och det slutet känns så varmt och gott i hjärteroten.
Illustrationerna är naturligtvis i särklass bra. De är färgglada, uttrycksfulla och härligt barns-lika med sina skeva proportioner.
Om det, mot all förmodan, finns någon lite förskoleunge som inte lärt känna Lotta hoppas jag att föräldrarna läser detta och genast åtgärdar denna brist :-)
Den är underbar och en stor favorit härhemma också. Vi har en "uppläst film" också, som mamman härhemma tycker är bra när hon är sjuk och inte orkar läsa. Alexandra Rappaport läser, men inte så bra som det skulle kunna vara.
SvaraRaderaAnnars är det där med genusögon och Astrid Lindgren så svårt. Hon skulle ha rollfördelat sina böcker helt annorlunda om hon fötts 30 eller 50 eller 70 år senare, det kan vi vara säkra på. Och man måste väl kunna läsa en bok som ett slags historiskt dokument i alla fall - det går ju inte att förkasta alla äldre böcker som har sina kvaliteteter bara för att mammorna är hemmafruar?
Däremot har jag ett verkligt problem med filmatiseringen. Claes Malmberg som gör pappan är som ett enda stort barn, och Beatrice Järås som mamman har plötsligt fyra stora barn hemma. Och hon står där med sitt förkläde... Äsch, jag vet inte, men jag tycker att de hade haft chansen att betona vissa saker på ett lite annat sätt.
Den har vi också härhemma och läser den då och då på kvällarna vid läggdags :-). Senaste gången var inte alls länge sen.
SvaraRaderaHåller med Vixxan, i filmatiseringen förstärker de könsrollerna på ett mer markant sätt än i Astrids version. Självklart tycker jag att man ska läsa även äldre litt för barn och förklara hur vi ser på det idag.
SvaraRaderaVisst är den trevlig på kvällskvisten, Boksnoken :-)