Vad är det som går och går...?

Har ni tänkt på hur den lite äldre litteraturen präglas av att man inte hade bilar? Jag har läst många (riktigt bra) romaner nu där människor flanerar, promenerar, spatserar, vandrar, raglar, och på allehanda sätt tar sig fram benledes längs gatorna.

Rashkolnikov i Brott och straff raglar omkring, febrig och förvirrad, längs St Petersburgs gator. Vi får via dessa vandringar möta en stor del av stadens fattigkvarter.

Hamsuns självbiografiska roman, Svält, inleds med den minnesvärda meningen: "Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania…" Även här får vi följa en ung manlig huvudperson som drar omkring på gatorna, i miserabelt skick.

Ytterligare en fattig författare, som kämpar för att slå igenom, möter vi i Stad i ljus av Eyvind Johnson. Här är staden Paris och vandringen sker under nationaldagsfirandet den 14 juli. Romanen skildrar olika möten mellan huvudpersonen och stadens fattiga invånare.

Henning och Lotten i Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström vandrar omkring en del när de är nyförälskade. Genom deras promenader får vi se stora delar av Stockholm, och följa stadens förvandling.

I Hjalmar Söderbergs böcker handlar det inte om fattiga som raglar, utan som överklassen som flanerar längs de finare kvarteren. För nörvarande läser jag Förvillelser och där är det Tomas Weber som strosar omkring. Han lyckas dock ställa till det för sig och framför allt för de kvinnor som älskar honom.

Har ni fler exempel på böcker, där huvudpersonerna är upptagna av att gå? Och kvinnorna då? Har ni läst någon bok om kvinnor, som lite planlöst drar omkring? Jag kan inte komma på någon och tänker att kvinnorna säkert var upptagna av barn och slit i stället.

Tänk lite över detta tema, det kommer ju en måndag nästa vecka också...