Motionsläsning

Två tredjedelar in i Om natten i Chile börjar jag bli andfådd. Hela romanen är skriven utan styckeindelningar och utan skiljetecken vid dialoger. Alla rader är lika långa. Detta påverkar min lästakt, det känns som jag åker rutschkana i ivern att komma vidare och jag blir, som sagt, lite andfådd. Vem har sagt att inte läsning är en motionsform? Romanen handlar om en gammal präst, poet och litteraturkritiker, som på sin dödsbädd ser tillbaks på sitt liv och försöker förstå och försvara det han gjort, och det han inte gjort.