Tant Theodora av Patrick White"Men gamla mrs Goodman dog ändå till sist." Detta är en inledningsmening värdig en Nobelpristagare, en inledningsmening helt i klass med "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." (Camus) eller "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt." (Kafka). Den gamla mrs Goodman, som omtalas i inledningsmeningen, är Theodoras mor, en kvinna som sällan sade något positivt om dottern. Ändå stannade Theodora hos modern och vårdade henne till slutet.
Theodora växer upp på australiska landsbygden tillsammans med systern, Fanny. Hon är sin fars flicka, i moderns ögon är hon udda och kommer ständigt till korta. Theodora har svårt i sociala sammanhang, hon är klumpig och är mer intresserad av jakt än av mer passande kvinnliga sysselsättningar. Theodora växer upp med en känsla av att hon är oduglig och misslyckad. Under skoltiden finns vissa möjligheter att etablera nära vänskapsband, men Theodora lyckas aldrig nå riktigt fram till någon. Den pojke hon i ungdomen intresserar sig för väljer att gifta sig med systern. Theodora blir således gående hemma som ungmö.
När modern väl dör (fadern har då varit död sedan länge) beger sig Theodora ut på en resa i Europa. Samtidigt tycks hon i allt högre grad förlora taget om verkligheten. Mot slutet beslutar sig Theodora för att återvända hem, men under denna hemresa raseras det sista av Theodoras verklighetsuppfattning.
Tant Theodora är skriven i tre delar, där den första handlar om uppväxten i Australien, den andra om tiden i Europa och den tredje om hemresan. Delen som handlar om barndomen är, i mitt tycke, helt mästerlig. Författaren skapar ett så inträngande, inkännande porträtt av en ung, sårbar, ensam flicka att det är rent smärtsamt att läsa boken. Den andra delen är mycket svårläst då den gestaltar hur Theodoras verklighetsuppfattning upplöses. Den tragiska avslutande delen lyfter boken igen och sammantaget måste jag säga att detta varit en fantastisk läsupplevelse.
Den absolut största behållningen med Tant Theodora är det unika, underbara språket. Jag har försökt hitta ord för att beskriva det, men det närmaste jag kan komma är att säga att språket är pregnant och betydelse-fullt. Språket bjuder ett rejält tuggmotstånd, det är vackert, poetiskt och fyllt av symbolik. Man blir ibland överrumplad över ordvalen och associationerna; sedan ser man hur perfekta meningarna blev.
Tyvärr tycks Patrick White vara en av de "bortglömda" Nobelpristagarna. Tant Theodora är på intet sätt lättläst, men jag önskar att fler skulle upptäcka denne fantastiske språkkonstnär.
Jeg har aldri hørt om Patrick White tidligere, men kanskje det kunne være en ny forfatter å bli kjent med?
SvaraRaderaJag är också helt tagen av den här boken. En alldeles unik läsupplevelse. Språket är verkligen så otroligt fantastiskt. Jag har köpt boken på originalspråket.... var tvungen att äga den. Jag läste några böcker av Patrick White i samband med att han fick nobelpriset och jag känner för att återknyta bekantskapen- det är nog så att White blivit bortglömd... och det är synd!!
SvaraRaderaDet här låter ju som något man måste läsa, får skriva upp den på listan.
SvaraRaderaJa, Partick White tycker jag verkligen att alla borde bekanta sig med. Men det är bra att vara medveten om att hans romaner är krävande.
SvaraRaderaDet blev inte White för mig just nu, utanh Pilkington. Ett inlägg om boken finns här: http://lillaosblogg.wordpress.com/2009/08/26/stopp-i-vastra-australien/
SvaraRaderaja White är inte så känd, jag fick ju tag på tant Theodora på antikvariatet här i staan och när jag köpte den sa han som har affären, eller rättare sagt mumlade: Så trevligt att det är nån som fortfarande läser White...och jag tänkte: tacka Lyran!!! :-)
SvaraRaderaJag håller med dig i allt du skriver, men tyckte nog att språket var på gränsen till lite vrickat, tog det som intäkt för att det var Theodoras tankar på vägen in i galenskapen som tänktes.....
Tant Theodora glömmer vi inte.....