Språkligt tuggmotstånd

Halvvägs in i Tant Theodora, av den australiske Nobelpristagaren Patrick White, är jag rätt tagen. Boken bjuder ett rejält tuggmotstånd, men den vill inte släppa taget om mig. Språket är vackert, poetiskt och påminner i viss mån om Herta Müllers Hjärtdjur. Man blir ibland överrumplad över ordvalen och associationerna; sedan inser man hur perfekta meningarna blev. Författaren tycks dessutom vara besatt av färger, allt beskrivs i olika kulörer. Här är en underbar beskrivning av den unga tjänsteflickan Pearl:

"Trots sin ålder tittade Pearl ner en hel del, för hon var fortfarande blyg, och man tittade upp genom Pearl och det var som att titta genom en gyllene skog där solen sken. Pearl var vacker. Pearl var stor och gyllene. Håret var tjockt och tungt, strävt som en märrs flätade svans. Det hängde och svängde, gyllene och tungt, när hon släppte ner det.
.....
Hon skrattade och rodnade. Hos Pearl rann blodet nära ytan och flödade ofta under huden. Men när Pearl blev lämnad ifred var hon vit, i synnerhet halsen i blusens öppning. Pearl svällde inuti blusen och var vit och stor. Hon tilltog och svämmade över. Det gick inte att hålla Pearl inom vanliga skrankor. Hon var gjord för att svälla och mogna och brista." (sid 36)