Manifest om litteraturens innehåll och icke-innehåll har skrivits och publicerats i DN. Författarna till manifestet vill fokusera på berättandet. De är kritiska till att:
"Det realistiskt förankrade berättandet har annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.
Gränsen mellan den fiktiva och den självbiografiska prosan har suddats ut.
Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.
Den unga prosa som däremot har lyfts fram som den konstnärligt mest intressanta visar gång på gång upp samma drag: ett tydligt fokus på undersökningar av nästan enbart form och/eller språk."
Nu har jag dessvärre inte läst mycket av "unga" svenska författare, men lite åsikter har jag allt ändå.
Första kommentaren om att det realistiska annekterats av kriminal- och chick lit-genren kan kan jag faktiskt känna igen. Jag har själv ibland tänkt att samhällskritik bara tycks finns i deckare, men att den där ofta är så ytlig att den blir ointressant. Vem vill inte ha bättre vård? Mer realism i berättelser önskar således jag också.
Ja, gränsen mellan det fiktiva och det självbiografiska har suddats ut, men vem kan, efter att ha läst Svinalängorna eller Mig äger ingen, vara negativ till det?
Om det renodlade berättandet satts på undantag har jag svårt att uttala mig om, eftersom jag, som sagt, läst ganska lite nyare svensk litteratur.
Att det finns ett fokus på experimentellt språk och form känner jag igen, men jag har svårt att se det som negativt, även om jag personligen föredrar ett mer renodlat episkt berättande.
Jag håller med om en hel del av vad författarna till det första manifestet skriver, men kan inte låta bli att tycka att hela manifestet är lite förmätet. Fast om de kan skriva som sina förebilder Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg är detta dem förlåtet. Dock missade de att ha med Per Anders Fogelström bland sina förebilder, och det förlåter jag dem inte.
Ett motmanifest har naturligtvis skrivits och även detta kan läsas i DN. Författarna till detta vill inte begränsa skrivandet alls. Allt är tillåtet och med korsbefruktning kan man åstadkomma mirakel (nåja detta var min formulering). På många sätt håller jag med författarna till motmanifestet, även om deras inställning leder till att romaner som inte intresserar just mig skrivs. Hellre mångfald än enfald!
Jag har läst litteraturvetenskap och har således fått veta att man länge tjivats om vad litteratur är och ska innehålla. Jag håller med dig på de allra flesta punkter. Skrivandet ska absolut inte begränsas, och jag tycker att författare ska skriva precis så som de själva vill, oavsett det är expirimentellt eller realistiskt berättat!
SvaraRaderaMångfald är förstås det bästa och något jag också förespråkar. Men just nu är det ju mest enfald: deckare, deckare, deckare. Jag som inte läser deckare har letat länge efter det debattörerna här söker: berättelsen, den som inte innehåller en mordgåta och inte en självbiografi! Så jag tycker definitivt att de är något på spåren. Men visst får deckarna, debattböckerna och de självupplevdda böckerna också finnas kvar! Tack för att du tipsade om denna debatt, den blir intressant att följa tycker jag!!
SvaraRaderaDen största skandalen dock: Hur kunde de glömma att nämna Strindberg?? ;0)
Båda sidorna har definitivt en poäng (eller flera) och kanske borde ett mellanmanifest att föredra, men å andra sidan är manifestens syfte knappast att vara nyanserade utan snarare tvärtom - man ska dra saker till sin spets.
SvaraRaderaHuvudsaken är kanske att det debatteras lite i den litterära världen :-)
SvaraRadera