Murphy

Murphy av Samuel Beckett, utgiven av Brombergs Förlag, 2009.

Murphy har lämnat (minst) en fästmö i Dublin och befinner sig för närvarande i London. Där har han införskaffat en ny flickvän, Celia. När vi träffar Murphy för första gången sitter han naken, fastspänd vid en gungstol, ivrigt gungande för att lugna sitt oroliga hjärta. Olyckligt nog välter gungstolen, men tursamt nog kommer Celia på besök och kan hjälpa honom ur den prekära situationen. Celia kommer dock även med ett krav; Murphy måste börja arbeta så att Celia kan sluta gå på gatan. Att arbete förefaller Murphy närmast ogörligt, men han går med på att börja söka efter en passande plats. Efter en del komplikationer får han anställning som mentalskötare på Magdalenastiftelsens Mentala Barmhärtighetsanstalt. Detta visar sig vara ett lyckokast, Murphy stortrivs och patienterna dyrkar honom. Allt väl så långt.

Språket i boken är utmanade och ibland intressant. Här används uttryck som "merkantila gehenna", vilket känns upplyftande. Jag tycker helt enkelt mycket om ord och Murphy ger en möjlighet att lära fler. Men, ibland blir det lite för mycket ord, det blir tröttsamt och jag har svårt att ta till mig meningen med dem. Beckett beskriver själv min upplevelse så här:

"Liksom så ofta i sitt umgänge med Murphy kände hon sig nedstänkt av ord som blev livlösa i samma ögonblick som de uttalades; varje ord utplånades, innan det hann ge någon mening, av det följande ordet; så att hon till slut inte visste vad som hade sagts."

Bokens styrka ligger i de hysteriskt roliga personbeskrivningarna:

"Coopers enda synbara mänskliga karaktärsdrag var ett sjukligt begär efter alkoholiska sedativa. Så länge han bara kunde hållas borta från flaskan var han en ovärderlig tjänare. Han var liten till växte, slätrakad, grådaskig i hyn, enögd, triorkid och icke-rökare. Han hade en besynnerlig hetsad gång som en utblottad diabetiker i en främmande stad. Han satt aldrig ner och tog aldrig av sig hatten."

Murphy är en fars, en mycket begåvad fars. Nu hör det till saken att jag har svårt att uppskatta absurda farser, jag tycker sällan att de är roande. Av mig får boken således inte mer än godkänt, helt enkelt för att jag inte är förtjust i burlesk humor, hur välskriven den än är. Det finns dock andra (typ Svenska Akademien) som uppskattar Samuel Becketts författarskap mer än jag. Ett annat problem med romanen är att här finns så oerhört många hänvisningar och syftningar till dåtidens akademiska värld, som helt går mig förbi. Här används latinska fraser och (pseudo)vetenskapliga termer huller om buller, vilket irriterade mig under läsningen. Boken rekommenderas således till verbalt begåvade människor med akademisk bakgrund och en stor portion humor.