Den utstötte utspelar sig under åren 1945 - 1957 i engelsk förortsmiljö. I prologen får läsaren följa Lewis, 19 år, när han släpps ut ur fängelset efter ett tvåårigt straff. Han reser hem, trots att ingen tycks vänta honom. Vid hemkomsten tas han emot av Alice, som inte tycks vara hans mor. Fadern tar med sig Lewis ut på en biltur och han är av någon orsak ursinnig. Under natten drömmer Lewis en mardröm, som fyller honom med skräck. Efter att ha läst prologen är man som läsare engagerad i Lewis' öde och fylld av frågor kring vad som egentligen hänt honom. För att ge oss svaren backar författaren tillbaks till 1945 och de segrande soldaternas hemkomst.
I berättelsen får vi följa två familjer, vars öden griper in i varandra på ett avgörande sätt. Romanen skildrar den förljugenhet som präglar ett litet samhälle där allt handlar om att hålla skenet uppe. Här berättas om alkoholism, familjevåld och självdestruktivitet på ett otäckt, realistiskt sätt. I barndomen råkar Lewis ut för en traumatisk upplevelse och han lämnas, på ett känslomässigt plan, ensam att försöka hantera sina reaktioner. Då han utvecklar symtom och agerar ut möts han inte av förståelse, utan av trångsynthet.
Handlingen i romanen är mycket fängslande och jag vill inte förstöra nöjet för er genom att avslöja något mer. Jag blev mycket berörd av berättelsen, som är känslosam utan att vara sentimental. Författaren försökte under många år skriva film- och TV-manus, men refuserades. På något sätt märks hennes bakgrund i romanen, som jag ofta försökte föreställa mig på bioduken. Om man lyckas hålla Hollywood på avstånd och gör en brittisk produktion, kan vi i bästa fall få se något i klass med Billy Elliott.
Berättelsen känns mycket tidstypisk, den genomsyras av 50-talets patriarkala system och tron på den "heliga" familjen. Allt som är avvikande är skrämmande och stöts bort. Jämförelsen med Ian McEwan och bl a På Chesil Beach är oemotståndlig. I beskrivningen av tidsandan och den brittiska miljön påminner de båda författarna mycket om varandra. Sadie Jones har dock inte Ian McEwans precisa språk, hennes språk är mer rått och påträngande. I Den utstötte går verkligen handlingen och språket hand i hand, de matchar varandra perfekt.
Från ett barnpsykologiskt perspektiv är skildringen av Lewis och hans svårigheter trovärdig. Författaren undviker att beskriva och förklara pojkens beteende, vi får så att säga mer av ett inifrån-perspektiv, vilket är mycket intressant. Förvisso är en del av pojkens handlingar tämligen extrema, men de ligger helt i linje med hans psykiska svårigheter.
Jag har tidigare berättat att jag sträckläste denna bok, vilket numer inte hör till vanligheterna. Detta är således en roman jag mycket gärna vill rekommendera.
Så otroligt viktigt det kändes att få läsa din recension just nu. Jag lyssnade på en intervju med Sadie Jones för en tid sedan, då hade jag ännu inte hört talas om boken. Jag förstod på det hon sa, att den kunde vara bra. Vara viktig. Men vet du, jag blev irriterad på henne - kan inte sätta fingret på varför - och tappade med det bort boken helt och hållet. Helt ytligt och dumt, jag vet. Men nu hittade jag den igen, och jag känner mig hoppfull. Ett rått och påträngande språk, fantastiskt! Tack för påminnelsen och för dina givande ord.
SvaraRaderaMmmm, man ska akta sig för att få reda på ngt om författare. Hoppas du kommer att gilla boken.
SvaraRaderaÅh, vill jag också läsa! Har väntat på den sen jag såg den. Måste köa.
SvaraRaderaJag är säker på att den passar dig Dora :-)
SvaraRaderaBoken är väl skriven. Men jag tycker att författaren skyller för mycket på föräldrarna fast att ibland är det inte bara föräldrar som är felaktigt utan barnen med.
SvaraRaderaEN Grundläggande SAS elev.
Ja visst gör barn också fel ibland, men det är de vuxnas ansvar att se till att både barn och vuxna gör rätt.
SvaraRadera