Den här korta berättelsen handlar om ett sommarlov vid Rivieran. Här tillbringar den 17-åriga Cécile dagarna med att sola, bada och flirta med Cyril. Hon bor tillsammans med den charmerande fadern och dennes tillfälliga unga älskarinna, Elsa. Fadern är änkling sedan många år och lever ett liv som handlar om att roa sig och leva det ljuva livet. Att Cécile misslyckas med studierna tas med en klackspark. Men så en dag dyker en av moderns väninnor, Anne, upp på besök och fadern börjar uppskatta hennes allvarlighet. Då det börjar talas om giftermål fylls Cécile av ambivalenta känslor, hon tycker om Anne, men vill inte att livet ska förändras. Till slut utformar Cécile en intrikat och grym plan för att bli kvitt Anne.
Författaren skildrar på ett detaljerat och, till synes, enkelt sätt den ambivalens som drabbar Cécile, när hon riskerar att förlora fadern. Den unga huvudpersonen skärskådar sina känslor och intentioner på ett kyligt sätt, men samtidigt finns en slående äkthet och ärlighet hennes sätt att försöka förstå sig själv.
Det går inte att låta bli att skriva om Françoise Sagans ålder. Hon skrev denna roman när hon var 17 år, vilket är oerhört insiktsfullt. Samtidigt var romanen chockerande för sin samtid p g a sin sexuella frispråkighet. Romanen är skriven i jagform, vilket leder till att man uppfattar den som självbiografisk. Även språket är oerhört moget med tanke på författarens ålder. Boken är lätt att läsa, meningarna är ofta eleganta och här används ord man inte så ofta hör/läser idag. Romanen utstrålar fransk elegans, den lockar med en passionerad blinkning; frågan är om den rymmer värme eller kyla i under ytan.
Detta är en roman jag önskar att jag läst då jag var lite yngre. Då skulle den talat till mig på ett annat sätt än den gör idag, då jag är i Céciles fars ålder. Nu ser jag ändå författarens brådmogenhet, även om detta inte förtar glädjen att läsa boken.
Vad kul med ett inlägg om Bonjour Tristesse! Jag läste den här boken i en bokcirkel förra året och blev överväldigad. Den känns verkligen modern! Enkelheten i språket... Jag gillade så mycket den (marginellt) äldre berättarrösten som ser tillbaka på sommarens händelser med en olycksbådande blick. Hon vet vad som ska hända men kan inte stoppa det. Och flickan som nästan leker älskarinna till sin far när hon i själva verket törstar efter en egen mor... Jag tyckte jättemycket om den. Har samlat på mig lite andra böcker av Sagan hemma som jag är nyfiken på att läsa!
SvaraRaderaNu blir jag ännu lite mer sugen på att läsa om den. :-)
SvaraRadera@ Moa
SvaraRaderaKryssningen tyckte jag mycket om när jag var yngre. (Trots att den handlade om rika människor på en lyxbåt, vilket var väldigt långt från mitt vardagsliv.) Den vill jag också läsa om ...
Jag läste faktiskt den här när jag var i Céciles ålder, typ 17, eller möjligen något år yngre. Jag älskade den men förstod nog inte riktigt alla nyanser i den. I ärlighetens namn skilde väl mitt och huvudpersonens liv sig åt ganska mycket också, boknörd som jag uppenbarligen var som läste den här då, men tyckte om stämningen i den minns jag. Den avslappnade tristessen, så långt från stress och press. Borde kanske läsa om den idag och se hur jag uppfattar den nu.
SvaraRaderaJag blev också nyfiken på författaren och ska leta efter mer godsaker på antikvariat.
SvaraRaderaJag har faktiskt läst den här, upptäcker jag när jag läser din sammanfattning. Vad intressant. Jag trodde inte jag hade läst något av Sagan.
SvaraRaderaJag var nog 17-18 när jag läste den, och jag minns att jag tyckte det incestuösa temat var lite äckligt. Och så tyckte jag att boken var så "enkel". Det hände liksom ingenting.
Men nu låter den otroligt spännande och intressant. Det här får bli en omläsning (det känns skönt att det för en gångs skull handlar om en kort bok).