Sharon och min svärmor

Sharon och min svärmor av Suad Amiry, utgiven av bokförlaget Tranan, 2005.

I Sharon och min svärmor får vi följa livet på Västbanken, sett med palestinska ögon, från tidigt 1980-tal till tidigt 2000-tal. Under Israels invasion 2001-2002 skriver Suad Amiry dagbok för att stå ut med att leva under det dubbla trycket - det politiska och det privata: "Kanske kommer jag en dag att förlåta er för att ni under 42 dagar i sträck påtvingade oss utegångs-förbud, men jag kommer aldrig att förlåta er för att vi blev tvungna att ha min svärmor boende hos oss i vad som verkade vara mer än 42 år." Författaren skildrar det absurda förtryck människorna i Ramallah utsätts för och den godtycklighet med vilken befolkningen hanteras av ockupanterna.

Sharon och min svärmor är en självbiografisk bok, skriven i dagboksform. Tyvärr tycker jag att formen gör läsupplevelsen något splittrad och fragmentarisk, vilket i mitt fall i någon mån minskar engagemanget. Boken är skriven med en stor portion humor, att se och återge det absurda, galghumoristiska i de vidriga förhållandena är Suads överlevnadsstrategi. Bl a berättar hon om hur hon agerar chaufför åt sin hund för att ta sig in i Jerusalem. Hunden har nämligen Jerusalem-pass, vilket Suad har nekats. I boken beskrivs mängder av olika situationer där palestinierna utsätts för ett förtryck som inte har något egentligt syfte (annat än att visa vem som har makten). Medan jag läser väcks minnen hos mig, minnen av episoder jag bevittnade vid besök i Jerusalem i mitten av 80-talet. Bl a såg jag då palestinier trakasseras av israelisk militär i den ena vägspärren efter den andra, medan vi i Israel-skyltad bil artigt vinkades förbi.

Det som känns intressant och uppfriskande, är att läsa om den vardag man ändå lyckas upprätthålla under stor del av ockupationen. Människorna fortsätter att skratta, dricka kaffe, handla och bråka med sin grannar och klaga över att barnen för oväsen på gatan. Suad beskriver också olika episoder där hon fylls av starkt raseri och, mot bättre vetande, protesterar mot militärens trakasserier genom att t ex ihärdigt stirra på dem.

Det här är en bok som får läsaren att både skratta och gråta. Bakom humorn finns en djupt tragisk historia om en civilbefolkning som utsätts för kollektiva hämndaktioner, om deras försök att se en mening i det som sker och om kampen att försöka både överleva och behålla sitt förstånd i en vanvettig livssituation. Det är en viktig bok om ett ämne som är oerhört komplext och angeläget att försöka förstå.