Tiden är sent 1800-tal och platsen är Wien. Illusionisten Eisenheim slår folket och de lärde med häpnad. Kan det verkligen vara så att hans magi bevisar att det existerar ett liv efter detta? Eisenheim lever dock farligt, han är förälskad i den despotiske kronprinsens fästmö Sophie och han är beredd att ta stora risker för att inte återigen förlora henne. Ty Sophie och Eisenheim var barndomsvänner, som skildes åt p g a olika börd. Men nu har Eisenheim andra möjligheter att påverka omgivningen...
Illusionisten är en film om kärlek och ond, bråd död. Scenerna med de magiska föreställningarna är fina, men för övrigt håller filmen periodvis alltför lågt tempo utan att denna långsamhet tillför något. Skådespelarna gör ett habilt arbete, dock stör jag mig på att Jessica Biel har för stora vita tänder och för mycket silikon i läpparna för att vara en 1800-talsdam. Men, berättelsen i sig är bra och detta gör filmen klart sevärd.
Åh, den är bra. Eller snarare den är snygg. Själva manuset och skådespelarinsatserna är inte direkt lysande, men jag älskar den rent visuellt (färgerna och att det blir mörkare ut mot kanterna som på riktigt gamla filmer).
SvaraRaderaJa, jag gillade den också, för den sköna historien och för att den var snygg. Jessica Biel har jag inte mycket till övers för, men herrarna Norton, Sewell och Giamatti är som vanligt riktigt bra. Här är världens kortaste recension: http://yasylum.se/?p=755
SvaraRadera