Damernas Detektivbyrå

Damernas Detektivbyrå har jag läst med ett småleende på läpparna. Jag har läst fyra eller fem böcker i serien och tycker att detta är feel-good av rang. Nu har jag sett filmen och vill gärna rekommendera den också.

I filmen får vi följa hur Mma Ramotswe startar sin detektivbyrå och hur hon löser de första fallen. Via tillbakablickar får vi veta att hon varit gift med en otrevlig man och att hon förlorat ett barn. Filmen är på ett sätt lite mindre idyllisk än boken, eller så är det så att jag skapar mer idylliska mentala bilder. Kanske är det så att idyllen emellanåt klingar falskt i filmen, vilket leder till att man blir medveten om att verkligheten i Botswana med dess stora HIV- och AIDS-problematik är så långt från idyll man kan komma. På samma sätt som i böckerna antyds endast i filmen att det finns en pågående farsot.

Huvudpersonerna stämde väl överens med mina föreställningar av dem, skådespelarna gjorde en klart godkänd insats (även om Mma Makutsi var lite väl överdrivet gestaltad). Miljön var färgglad och tillrättalagd. Handlingen kändes lite spännande emellanåt, men det ska erkännas att jag har låg toleranströskel för spänning. Det som störde mig i filmen var att de inte drack Rooibos-te! Jag har ju t o m börjat dricka det på Mma Ramotswes rekommendation. I stället drack de "bush-tea", vilket inte alls ingav mig samma magiska känsla.

Jag tyckte att filmen var riktigt mysig, även om jag tycker att böckerna är ännu bättre. Men det tycker väl en bokälskare i princip alltid.