Personbeskrivningar

Jag är nu inne på andra romanen i Martinas utmaning att läsa klassiska kvinnor. Jag läser en översättning av Agnes Grey, som alldeles nyligen utkommit. Och lika trögt som det var att komma in i Rosen på Tistelön, lika lätta halkar jag in i Anne Brontës guvernantroman. Snabbt får jag en personlig relation till huvudpersonen, språket glittrar som solreflexer i en porlande bäck och fnissar åt personbeskrivningar gör jag lite då och då (fast jag ännu bara är en fjärdedel in i boken). Läs bara detta:

"...mrs Bloomfelds bror, en lång, självgod karl med mörkt hår och gulblek hy som sin syster, en näsa som tycktes ringakta jorden, och små grå, ofta halvslutna ögon med en blick där äkta enfald blandades med låtsat förakt för allt som omgav honom. Det var en fetlagd, kraftigt byggd karl, men han hade kommit på något sätt att pressa ihop midjan till en anmärkningsvärt liten omkrets, och det, i kombination med gestaltens onaturliga stelhet, visade att den högdragne, manlige mr Robson, kvinnokönets bespottare, inte höll sig för god att göra något så löjligt fåfängt som att använda snörliv."

Visst kan man säga att Anne Brontë led av adjektivsjuka, och visst är det tendentiöst, men det är ju dessutom hejdlöst roligt.