Oj så svårt jag har för vissa teman. Det finns få saker jag avskyr mer än helgonlika kvinnor som uppoffrar sig för att rädda en brutal buse till karl. Blanda in lite högstämda böner i smeten också så blir jag riktigt uppretad. Coetzees
Onåd provocerade mig till ett vredesutbrott och Erika i
Rosen på Tistelön gör mig tokig. Kvinnliga martyrer är som ett rött skynke för mig; ofta finns det andra i deras omgivning som får betala ett högt pris för att de ska putsa på sin gloria. Nåväl, när det gäller
Rosen på Tistelön vet jag att andra personer snart kommer att träda i fokus så jag får väl stå ut med Erika några kapitel till. Jag hoppas att de andra kommer att gestaltas med mer djup och komplexitet. Miljöskildringarna är än så länge bokens styrka.
Jag tror att Erikas självupplåtande var en anledning till att jag hade svårt att komma in i boken. Kan visserligen inte säga att det inte dyker upp fler själuppoffrande damer, men jag gillade ändå boken skarpt!
SvaraRaderaDet är just det där darrande helgonlika som gör att den där boken har blivit liggande på mitt nattduksbord i några veckor. Ska jag tolka din kommentar full bokhylla att det blir bättre?
SvaraRaderaHmmm, ja vi får väl hoppas att självuppoffrandet blir mindre påtagligt i alla fall.
SvaraRaderaJo, det BLIR bättre. Men man får försöka stå ut med Erika så gott man kan, för helt bra blir det inte.
SvaraRaderaNej berättelsen avspeglar naturligtvis tidens ideal, det är nog bara att bita ihop och försöka fokusera på det som är bättre i boken :-)
SvaraRaderaAnna N: Jag fastnade helt i den efter att ha kommit in i den, så ja, det blir bättre (eller om man blir van! ;-)
SvaraRadera