Fristen

Nu har jag läst ut del ett av boken som heter Är detta en människa?, som behandlar tiden i koncentrationslägret, och har påbörjat del två Fristen, som handlar om den kaotiska tid som följde efter befriandet. Liksom tidigare tycker jag att det är svårt att skriva om boken, Primo Levis skildringar bör absolut läsas. Därför citerar jag nu ett nytt stycke, en stycke som handlar om skam. Primo Levi beskriver så väl hur skamkänslor drabbar både offer och vittnen. Här har fyra unga ryska soldater precis kommit till lägret som befriare.

"De hälsade inte, log inte; de verkade nedtyngda, inte bara av medlidande utan även av en hämning, en förlägenhet, som förseglade deras läppar och drog deras blickar till den sorgliga scenen. Det var samma välbekanta skam som den som fyllde oss efter selektionerna och var gång vi måste bevittna eller uthärda en kränkning, den skam som tyskarna inte visste av, den som den rättfärdige känner inför en orätt som någon annan begått, samtidigt som han plågas av att orätten alls existerar, att den oåterkalleligen införts i de existerande tingens värld och att hans goda vilja varit lika med noll eller helt ringa och inte dugt till att förhindra den.

Så också frihetens timme slog för oss tungt och förstämt: på samma gång som den fyllde våra själar med glädje fyllde den dem med en smärtsam skamkänsla, för vars skull vi hade velat tvätta bort den smuts som fanns i vårt medvetande och i vårt minne; den fyllde oss även med sorg, för vi kände att detta inte skulle vara möjligt, att ingenting någonsin skulle kunna ske som var nog för att utplåna vad vi gått igenom och att spåren av skymfen för alltid skulle finnas kvar i oss, likväl som i minnet hos dem som varit med om den och på de platser där den ägt rum och i de berättelser vi skulle avge om den."