Gabriel García Márquez - ett författarporträtt

Gabriel García Márquez föddes 6 mars 1928, i morfaderns gamla hus vid torget i Aracataca, Colombia. Hans mor sägs ha varit den vackraste flickan i byn och när hans far kom dit som telegrafist blev han omedelbart förälskad. Detta var inte populärt, eftersom de båda familjerna stod på olika sidor i den långvariga och mycket blodiga politiska konflikt, som präglat Colombia ända sedan landet blev självständigt 1820. Till slut fick paret ändå tillstånd att gifta sig och föräldrarnas kärlekshistoria beskrev Gabriel senare i Kärlek i kolerans tid, 1986.

Gabriel bodde de första åtta åren i morföräldrarnas hus och barndoms-hemmet kom att spela stor roll för hans författarskap. Gabriel och morfadern var de enda männen i det Gabriel kallar "kvinnornas hus". Morfadern var pensionerad överste och han berättade för Gabriel om sina krigsupplevelser. Mormodern var en fantastisk historieberättare som både såg och hörde sina döda anförvanter. Hon inspirerade till många senare övernaturliga inslag i Gabriels författarskap. Då morfadern avled flyttade Gabriel till sina föräldrar och syskon och började gå i internatskola.

Vid 13 års ålder kom Gabriel till huvudstaden Bogotá för att läsa vid läroverket. Ensam i den stora staden fann han tröst i att läsa, och lärde på så sätt känna världslitteraturen. Då han börjat studera juridik vid universitetet, kom han i kontakt med en grupp modernistiska poeter, och lämnade juridikstudierna för att ägna sig åt journalistik och författarskap.

1952 blev Virvlande löv refuserad av förläggaren och Gabriel försörjde sig de närmaste åren genom att skriva tidningskolumner och sälja uppslagsverk. Gabriel blev allt mer politiskt intresserad och förordade socialism. 1955 tvingades han fly från Colombia och leva i exil. Gabriel gifte sig med landsmaninnan Mercedes, paret flyttade till Havanna och startade en nyhetsbyrå. Gabriel blev nära vän till Fidel Castro och är så än idag. I dag bor Gabriel ömsom i Bogotá, ömsom i Mexico City.

Den första romanen Virvlande löv, gavs slutligen ut 1955, men fick inget nämnvärt gensvar. Handlingen utspelar sig i byn Macondo, som egentligen är födelsebyn Aracataca. Inte heller de följande böckerna rönte någon större uppmärksamhet. 1967 kom dock genombrottet med Hundra år av ensamhet, vilken fick ett fantastiskt mottagande. Gabriel hade då till slut förstått att han måste skriva på samma sätt som hans mormor berättade sina historier. Även Hundra år av ensamhet utspelar sig i Macondo, som är en liten isolerad by. Familjen Buendía och ett tjugotal andra familjer grundar och bygger upp byn med vita stenhus och egna lagar. Idyllen försvinner dock när byn växer. Byns förvandling under Banankompaniets framfart och den massaker på bananarbetare som skildras i boken har verklighetsbakgrund. Handlingen kretsar kring de stora frågorna i livet, som döden och kärleken, alltid med en inbyggd samhällskritik.

Gabriels författarskap brukar klassificeras som magisk realism. Denna stil kännetecknas av en blandning mellan realism och övernaturliga fenomen och den är vanligt förekommande hos latinamerikanska författare. 1982 erhöll Gabriel Nobelpriset i litteratur.

Gabriel författar även noveller och i antologin Nobeller - Noveller av Nobelpristagare finns novellen Tisdagssiesta publicerad. Denna korta berättelse är mycket realistisk och beskriver fattigdomens konsekvenser.

Information hämtad från Wikipedia och Gunilla Rohlin.