Midnattsbarnen av Salman Rushdie.
Den 15 augusti år 1947 blir Indien själv-ständigt och under dygnets första timme föds 1001 barn med magiska gåvor. Dessa är de så kallade midnattsbarnen och romanens berättare, Saleem Sinai, är det barn som föds först av dem. Om honom uttalas många profetior och han får en unik roll i landets historia. Det visar sig dock senare att en (medveten) förväxling skett på sjukhuset, och Saleem är egentligen inte det förstfödda barnet, utan barn nummer två. Den familj han växer upp hos är således inte heller hans biologiska. Saleems magiska gåva är att kunna läsa andra människors tankar, och han kommer efter hand att fungera som en länk mellan alla midnattsbarnen.
Berättelsen börjar två generationer innan Saleems födelse, när hans morfar, doktor Aadam Aziz, slår näsan i marken och bestämmer sig för att aldrig mera tillbe någon gudom. Därefter får vi vara med när Aadam, i egenskap av läkare, kallas till Saleems blivande mormor Naseem för att om och om igen undersöka alla hennes skadade och/eller värkande kroppsdelar genom ett hål i ett lakan. Ljuv kärlek uppstår och äktenskap ingås. Berättelsen för oss vidare på vindlande stigar genom Indiens historia och geografi.
Midnattsbarnenär en allegori över Indiens och Pakistans historia, skriven i magisk realistisk stil. Romanen är en färgsprakande, fantasifull skröna fylld av underfundiga personbeskrivningar, dråpliga händelser och ett djupt allvar under all prakt. Författaren uppvisar en infalls-rikedom av sällan skådat slag, och en enorm berättarglädje. Det här är en mycket speciell, lång och ganska krävande berättelse som helst bör läsas när man har gott om tid. Midnattsbarnen är en bok som berikat mitt liv, som det är svårt att lämna. Trots att det nu är några veckor sedan jag läste den, går jag ibland och småfnissar åt episoder som plötsligt dyker upp i tankarna. Samtidigt bär jag med mig minnet av de våldsamma krigsskildringarna och de korthuggna inslagen om hur barn stympas för att klara sig bättre som tiggare.
Tack! Du friskade upp mitt minne om denna stora roman! Minns främst just fnissandet den framkallade... Jag länkar till indiska listan!
SvaraRaderaKul :-) Jag kanske ska ge mig på att skapa en kinesisk lista så småningom...
SvaraRaderaJag läste The Moor's Last Sigh för en massa år sedan, utan att känna att jag blev riktigt engagerad.
SvaraRaderaMen din entusiasm över Rushdie smittar, så nu börjar jag bli nyfiken på att läsa något mer av honom...
Ja Rushdie var en intressant bekantskap, det här det första jag läste av honom.
SvaraRaderaMidnattsbarnen, vad ska man säga, det är en bok som följer en fast det var länge sedan jag läste den. För mig är det hans bästa, ingen av hans andra romaner kan riktigt mäta sig med den här tycker jag. Jag tror jag älskar den här romanen som jag älskar Murakamis romaner, dom är alltid mer än vad man väntar sig.
SvaraRaderaJag har Murakamis romaner kvar att läsa, nu skulle jag behöva ha en riktig lässemester.
SvaraRadera