Pärlor till Pappa

Pärlor till Pappa av Maud Mangold och Sassa Buregren, utgiven av Kabusa Böcker 2008.

Sonja är en liten björn som bor med sin Mamma. Pappa är i fängelset, han får inte komma hem. Sonja väntar, längtar och undrar varför Pappa försvunnit. Hon frågar Mamma när Pappa ska komma hem, men får bara svävande svar. Är det Sonjas fel att Pappa måste vara i fängelset? Sonja bestämmer sig för att hon ska leta upp Pappa, ge honom ett fint halsband och fråga varför han försvunnit. På vägen möter Sonja hot och faror, hemska slemmiga odjur döljer sig i djupet och nafsar efter henne. Det är en lång, mörk och ensam väg, men när Sonja tänker på Pappa blir hon modig. Till slut kommer Sonja fram till Pappa i fängelset och ser att han är sig lik. Ingen kan ge så stora, starka och trygga kramar som Pappa. Hon får möjlighet att ställa den brännande frågan om den egna skulden och får betryggande svar. Vägen hem blir lätt att gå, farorna har försvunnit och Sonja oro har lagt sig.

Pärlor till Pappa är en allvarlig, men också trösterik bok. Den utgår från barnets sätt att förstå omvärlden och beskriver i symbolisk form den inre resa vi alla måste göra för att finna fram till vårt mål. Berättelsen gestaltar på ett finstämt sätt det lilla barnets behov av att ge och få kärlek. För Sonja vill inte bara få kramar och trygghet, hon vill även ge sin pappa en beskyddande talisman, ett vackert pärlhalsband som ska påminna om att Sonja väntar där hemma. Kärleken är det starkaste skydd Sonja kan ge sin Pappa.

Bokens text förmedlar Sonjas tankar och känslor på ett sätt som engagerar både barnet och den vuxne. Man fångas av stämningen och rytmen. De suggestiva, mörka, avskalade illustrationerna förstärker upplevelsen av Sonjas ensamhet och utsatthet. Min lilla 3-åring tyckte dock att en del av bilderna var lite för "farliga" och hon är också något för liten att kunna tillgodogöra sig berättelsen.

Genom att gestalta problematiken i fabelform, har författaren gjort berättelsen mindre skrämmande och mer tillgänglig för yngre barn. I boken beskrivs på ett realistiskt sätt ett litet barns oro och egocentriska upplevelse att det självt orsakar allt som händer. Realistisk är också beskrivningen av mammans och pappans sätt att ge diffusa svar på barnets frågor. Författaren tycks plädera för en större öppenhet och tydlighet i kommunikationen med barnen, vilket jag välkomnar. Dock anser jag att författaren tyvärr också ger otydliga svar. Att få besked om att Pappan inte kan komma hem för att han måste laga en massa skjortor, är inte barnet till hjälp. Redan mycket små barn vet att man hamnar i fängelse om man gjort något fel, och genom att undvika detta tema lämnas barnet ensamt med sina funderingar. Att ge åldersadekvat information om "brott, skuld och straff" är naturligtvis oerhört svårt, men inte mindre viktigt för det.