Men inte om det gäller din dotter av Jan Guillou, utgiven av Piratförlaget, 2008.
När Carl Hamilton åter äntrar scenen, kan jag inte hålla mig borta. Nu ska jag bara byta skepnad och träda in i yngre dagars sinnestillstånd, innan jag påbörjar denna recension. Det ska sägas att jag inte längre läser många deckare/thrillers, men Hamilton är ju ändå Hamilton. När jag var yngre och mörkrädd brukade jag försöka efterlikna Hamilton och tänka: "Det är jag som är faran i mörkret". Det fungerade sisådär...
Jag gillar Jan Guillou. Han retar ofta gallfeber på mig med sin pompösa stil, men jag gillar honom ändå. Hans stora kunnande är ett klart försonande drag och dessutom kan man se en liten pojkvasker inuti karln när han ler okynnigt.
När de första böckerna om Hamilton kom, slukade jag dem tämligen okritiskt. Det var nytt och fräscht med en svensk riktig hjälte. Jag har aldrig varit intresserad av en fördjupad, mer nyanserad personbeskrivning av Hamilton, det ligger ju så att säga i sakens natur att hjälteglorian då skulle mattas. Efter några böcker blev Hamilton som person lite väl synlig, han framstod som en mycket trasig individ, som dessutom råkade ut för ohyggliga personliga tragedier. Men som ett troget fan, läste jag naturligtvis hela serien.
Och nu har jag då även läst den sista (?) boken om Hamilton. Ja, det borde vara den sista, allt läggs liksom till rätta på slutet. Men, vem vet? Nåväl, i
Men inte om det gäller din dotter återförenas många av Guillous huvudpersoner. Efter tretton år i exil återvänder Hamilton till Sverige för att söka resning i sin livstidsdom. Naturligtvis lyckas detta utan svårigheter. Väl hemma tar Hamilton upp umgänget med Erik Ponti och han blir snabbt vän med svenska säkerhetspolisens förhörschef Ewa Tanguy och hennes make Pierre, veteranöverste i Främlingslegionen. Både Hamilton och Tanguy är övertygade om att de aldrig mer kommer att använda vapen. Men då Ewas och Pierres dotter Nathalie kidnappas av islamistiska terrorister, kommer allt i ett nytt läge. Spåren leder till en saudisk prins, vilket föranleder att även Mouna al Husseini, Madame Terror, ombeds att delta i en fritagningsaktion.
Som vanligt bygger Guillou upp sina historier väl. Tempot är relativt långsamt under första halvan av boken och på slutet händer allt. Jag tycker att det fungerar bra, jag hinner bli riktigt intresserad innan slutfasen inträder. Romanen är naturligtvis spännande, lärorik och förutsägbar. Hjältarna är riktiga hjältar och skurkarna är svin (vilket är extra elakt att säga om muslimska skurkar). Jag lärde mig också se Rysslands bidrag under andra världskriget i nytt ljus, tack för den lärdomen.
Vad ska man då säga om Guillous språk? Han skriver som han talar. Ibland lite torrt docerande, ibland med bitsk överlägsenhet och ibland med värme. De militära operationerna beskrivs kortfattat precist, lektionerna i historia och politik smygs ibland in i dialogerna, samhällskritiken framförs med ett ironiserande tonfall och Hamiltons längtan efter kärlek beskrivs på ett rörande, lite fumligt sätt.
Men lite kritik måste jag allt komma med, och den rör en del sexistiska inslag som stör mig. Ewa (den bortrövade flickans mor) framstår som ganska naiv när hon inte tar Carls och Pierres planer på allvar. Nog vet hon väl vilka operationer karlarna tidigare varit kapabla att genomföra. Och hur sannolikt är det att hon genast börjar shoppa kläder då hon får besked att flickan är i tryggt förvar? Jag skulle då inte ha en tanke på vilka kläder jag skulle ha på mig i en sådan situation, även om jag skulle träffa den franske presidenten. Fast, jag är i och för sig mycket ointresserad av "appearance".
Sammanfattningsvis är detta en välskriven rafflande thriller, med inslag av historielektioner och samhällskritik, som jag naturligtvis gärna rekommenderar. Det här är faktiskt en av de bästa böckerna i serien om Hamilton.