Bjørnstjerne Bjørnson - ett författarporträtt

Bjørnstjerne Bjørnson föddes 1832 på gården Bjørgan i Kvikne, norr om Tynset. Fadern, som hade varit präst i Kvikne, blev 1837 förflyttad till Nesset församling i Romsdal, och det var här Bjørnstjerne växte upp. Han började skriva dikter redan i 11-årsåldern. Vid 17 års ålder började Bjørnstjerne studera i Christiania och han gick där i samma klass som Henrik Ibsen. Efter avslutade studier började Bjørnstjerne arbeta som journalist. Han skrev litteratur- och teaterkritik och argumenterade för en förnorskning av scenkonsten. 1858 gifte han sig med Karoline, och de förblev gifta till hans död. Under äktenskapet hade dock Bjørnstjerne ett otal kärleksaffärer, som resulterade i flera utomäktenskapliga barn. Det spekuleras i att han eventuellt var farfar till Margit Sandemo.

År 1857 publicerades Synnøve Solbakken, den första av flera bonderomaner. Bjørnstjerne ville visa på likheterna mellan samtidens bönder och hjältarna i sagorna, både i romaner och på scenen. Detta tema rotade sig djupt i den norska folksjälen och det gjorde honom även berömd utanför landets gränser. 1860 skrevs novellen Faderen. 1862 publicerades trilogin om Sigurd Slembe och därefter räknades han som en av de ledande yngre poeterna i Europa. Bjørnstjerne skrev texten till norska nationalsången, Ja, vi elsker dette landet, egentligen Sang for Norge, som framfördes för första gången 1864.

Under 1860 och 1870-talet var Bjørnstjerne teaterchef i Christiania, där hans komedi De Nygifte och den romantiska tragedin om Maria Stuart uppfördes. Efter att ha rest runt i Europa en del slog sig Bjørnstjerne ned på sin egendom Aulestad. 1877 utgavs romanen Magnhild, vari Bjørnstjerne utvecklade sina idéer kring sociala frågor. Han gav också uttryck för republikanska tankar i teaterstycket Kongen. Bjørnstjernes senare stycken blev inga publika framgångar, men de debatterades p g a att Bjørnstjerne bröt med kristendomen och kom att bli en anhängare av darwinismen.

På 1870-talet var Bjørnstjerne med i Georg Brandes' umgängeskrets. Han hamnade dock senare i konflikt med de övriga författarna i den så kallade "sedlighetsfejden". Bjørnstjerne vände sig mot den fria kärleken och förkunnade sexuell avhållsamhet för både kvinnor och män före äktenskapet i dramat En hanske, från 1883.

Bjørnstjerne var känd som hövdingen på Aulestad, i Gudbrandsdalen. Hit flyttade han för att få ro att skriva, men han var också en aktiv person, som engagerade sig i tidens alla strider och debatter. Han var mycket radikal och engagerad i kampen för allmän rösträtt. Vidare var han en förkämpe för Norges frigörelse från Sverige. En av de absolut första norska flaggorna finns i dag på Aulestad, som är museum. Under sina sista år engagerade sig Bjørnstjerne i Dreyfusaffären och internationellt fredsarbete. 1903 mottog Bjørnstjerne Nobelpriset i litteratur. Han avled 1910 i Paris och fördes hem till en sista vila med pansarskeppet "Norge".

Bjørnstjernes novell Fadern finns med i min novellsamling, Nobeller. Jag har läst den och funderat en del över den. Vid första läsningen uppfattade jag den som en finstämd, vemodig berättelse om en far som förlorar sin son. Men, berättelsen släppte inte taget, jag bar den med mig och funderade över vad författaren ville ha sagt. För det verkade ju onekligen som om fadern och prästen ansåg att sonen blev till välsignelse för fadern först då han avlidit. Det var då den välbärgade fadern skänkte hälften av sina ägodelar till de fattiga. Jag kan bara förstå berättelsen utifrån det bibliska perspektivet att fadern i och med denna handling gavs en plats i himmelriket. Med tanke på Bjørnstjernes senare avståndtagande från kristendomen, blev han väl själv knappast till välsignelse för sin far. Fascinerande är det att denna lilla berättelse på 4 sidor upptagit stor del av min uppmärksamhet hela denna helg. Läsvärt!

Information hämtad från Wikipedia och Tidningen Boken.