Klassiska kvinnor - Elin Wägner

Elin Wägner föddes 1882 i Lund. Modern avled i barnsängsfeber när Elin bara var några år gammal, och Elin förvandlades till en försiktig flicka som tillbringade mycket tid ensam. Några år senare flyttade familjen till Nyköping, där fadern gifte om sig. Elin hade svårt att dra jämnt med sin styvmor och vistades långa tider hos morföräldrarna och hos morbrodern. 1897 flyttade familjen till Helsingborg, där fadern utnämndes till rektor för läroverket. Elin medverkade i skoltidningen och 1899 vann hon pris för en novell. Hon ville studera vidare, men fadern ansåg inte att detta var passande för flickor. Efter konfirmationen anställdes Elin av skolan som skrivbiträde åt sin far.

Hon fortsatte dock att skriva små berättelser som publicerades under pseudonym i Helsingborgs-Posten. Senare anställdes hon av tidningen för att skriva reportage, kåserier och korta noveller. Under tiden på Helsingborgs-Posten hade Elin en himlastormande kärlekshistoria med en medarbetare, Hjalmar Jönsson. Därefter bodde Elin på ett flertal olika orter och gjorde frilansarbeten. Elin blev deprimerad och i sin dagbok ältade hon relationen till Hjalmar, som bedragit henne.

I början av 1907 fick Elin arbete på Iduns redaktion i Stockholm. I Idun fick hon skriva artiklar som kunde tilltala tidningens kvinnliga läsare. Hennes skrifter publicerades även i skämttidningen Puck och i Dagens Nyheter. I DN skrev hon bl a en serie om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm, publicerad i romanform under namnet Norrtullsligan. Under 1908 började Elin också skriva artiklar och texter som rörde aktuella sociala frågor, framför allt frågor om kvinnors situation. Efter att bl a ha intervjuat debattören Ellen Key, engagerade sig Elin i rörelsen för kvinnlig rösträtt. 1910 publicerades romanen Pennskaftet. Boken handlar om en ung kvinnlig journalist som kämpar för kvinnlig rösträtt. I romanen framförde Elin även sina radikala åsikter om den aktuella sexualmoralen.

1910 träffades Elin och John Landquist. Paret blev blixtförälskade och gifte sig efter bara ett par månader. Äktenskapliga problem uppstod snabbt, i nästkommande roman Helga Wisbeck (1913) finns utfall mot män och mot äktenskapet som sägs vara inspirerade av Elins eget äktenskap. Helga Wisbeck handlar om en kvinna som avstår från äktenskap och barn för att helt gå upp i sitt yrke. Elin och John förblev dock gifta fram till 1922. Efter skilsmässan hävdade båda att barnlösheten var en grundorsak till att förhållandet tog slut. "Ingen mors dotter, ingen dotters mor" är Elins eget sätt att formulera besvikelsen över barnlösheten (ur Helga Wisbeck).

1915 deltog Elin vid den internationella rösträttsrörelsens möte i Haag. Kongressen utsåg delegationer att söka upp de olika ländernas regeringschefer för att framföra krav på krigets omedelbara upphörande. Delegationerna togs emot artigt i sina hemländer, men mötena ledde inte till några resultat. Rörelsen drabbades av interna bråk och Elin tappade tron på att kvinnorna kunde hålla ihop för att uppnå sina mål. Hennes nästkommande bok, Släkten Jerneploogs framgång (1916), var en satirisk skildring där medelklasskvinnan Ingar startar en nödhjälpskommitté och en kooperativ affär för att hjälpa stadens arbetare, men motarbetas på alla sätt av stadens styrande. För den nästkommande boken, Smålandsromanen Åsa-Hanna, (1918) blev Elin hyllad av såväl kritiker, som läsare. Berättelsen handlar om en kvinna som hamnar i ett moraliskt dilemma.

I december 1919 var Elin med och grundade Rädda Barnen. Därefter reste hon till Wien och Budapest för att uppmärksamma den enorma nöd som rådde i de besegrade länderna efter kriget. Under tiden i Wien skrev Elin romanen Den förödda vingården, en kärlekshistoria mellan en ung svensk kvinna och en österrikisk officer.

På våren 1921 fick Elin ta över ansvaret broderns son Vanni, som kom att växa upp hos henne. Efter skilsmässan 1922 flyttade Elin till herrgården Fogelstad utanför Katrineholm. Herrgården ägdes av riksdagskvinnan Elisabeth Tamm, som hade samlat en grupp kvinnor omkring sig och vars syfte var att bedriva folkbildning. Hon startade också en tidskrift, Tidevarvet, som Elin blev chefsredaktör för. I Tidevarvet publicerades bl a Elins kulturartiklar, artiklar om pacifism och hennes noveller. Under Elins tid som chefsredaktör debuterade Moa Martinson i tidningen. 1922 publicerades romanen Den namnlösa, där Elin, påverkad av Kierkegaard, skrev om kampen mellan lust och plikt.

Under 1925-26 hade Elin ett kärleksförhållande med författaren Sigfrid Siwertz. Förhållandet avslutades via brev från Sigfrid i slutet av 1926. Både Elin och Sigfrid hämtade stoff till sina romaner ur sina egna liv och deras förhållande kan följas i flera romaner. I Elins roman Svalorna flyga högt (1929) blir en lärarinna sviken två gånger av samma man.

1923 köpte Elin en tomt i Småland där hon lät bygga en röd stuga, Lilla Björka, och 1927 flyttade hon in permanent. Under 1930-talet tog Elin åter tog upp kvinnofrågan och i flera böcker skrev hon om den kvinnliga särarten. I debattboken Väckarklocka från 1941 presenterade Elin en teori om en matriarkal urtid i det antika Grekland. Mot detta ställdes den maktlösa kvinnan i det moderna samhället. Ett människovärdigt samhälle måste vara inrättat för kvinnor och deras barn, hävdade Elin. Hon ansåg också att risken för krig minskade om kvinnorna fick större inflytande. Under 30-talet började Elin också i allt högre grad skildra naturen och hon tog upp problem med skogsskövling, konstgödning, mekanisering av jordbruket med mera.

1944 blev Elin invald i Svenska Akademien. Som ledamot var hon ambitiös och det var på hennes förslag som Gabriela Mistral tilldelades Nobelpriset i litteratur 1945.

Elin avled i januari 1949 i en cancersjukdom. Hon ligger begravd i Lund, bredvid sin mor.

Information hämtad från Elin Wägner-sällskapet och Wikipedia.